Du kan vara en cupcake, cupcake!

Imorgon är det min sista dag på mitt gamla jobb. Eftersom jag är en supergullig bloggtjej och avslutningsfika mer är motiverat av den fina symboliken än av fikasuget bakar jag såklar finfina cupcakes. Voila!

Det är ännu okänt hur jag ska transportera dessa underverk av pluttnuttighet till jobbet imorgon. Den som lever får se.

Dagens stilförebild

Oooooooopraaaaaah!

Just nu är det januari, och det är ju som alla vet helvetiskt. Men inom kort är det februari, och då har jag blivit lovad att allt ska bli bättre. Till exempel menar Amanda att man då kan koncentrera sig på hennes födelsedagsvecka, vilket i och för sig kanske fungerar bättre för henne än för mig.

Allt är i och för sig inte dåligt i januari heller. Just idag är det till exempel en annan fab persons födelsedag: Oprahs! Jag och Amanda har firat med Oprahmässiga aktiviteter som att bokföra ytterligare lite, och att äta semlor och hembakad kaka. Grattis, Oprah!

Bokföring, once more with feeling

Sista helgen i januari. Vi bokför lite till. Jag avslutar ett manusprojekt. Elise bakar en kaka med tre sorters socker. Jag kan smaka mig till alla sockersorter - I'm awesome like that.

Kan det bli februari någon gång?

Kära Internet

För omkring ett år sedan vaknade jag* av ett billarm på parkeringen utanför mitt sovrumsfönster. Klockan var kanske 12 på natten och vid 3 ringde jag polisen. De kunde inget göra, mer än att lämna ut namnet på personen som ägde bilen. Tack och lov fanns telefonnummer i katalogen. Förvånansvärt nog svarade inte vederbörande i telefonen i denna arla morgonstund. Framåt femsnåret tog batteriet slut och jag föll i koma.

I natt var det favorit i repris, även om det nu slutade efter bara någon timme.

Vad kan man göra åt sånt här, det är ju helt knäppt. Polisen kommer och skäller om det är en högljudd fest, men är det en bil finns ingen nåd. Bilar är trots allt det viktigaste i vårt samhälle. Om bilen istället hade haft extremt hög musik påslagen, hade jag fått hjälp då?

Alltså: Kära Internet, du som kan allt, vad finns det för regler? Jag kände tydligt förargelse väckas i mitt bröst, var inte detta förargelseväckande beteende?

*Personen som skrivit brevet är samma person som inte fick sova på hela natten.

Westeros-onsdag

Jag hittade den här koppen i köket på jobbet och knyckte den snabbt för att ha mitt kaffe i.

Onsdagsunderhållning

Helt okej.

Gårdagens sämsta rubrik

DN skriver: "Fika på kvällen och du äter mindre lunch".

Norstedts ord definierar fika som:

substantiv:

kaffe, ibland med tilltugg

även om te, choklad, saft (med tilltugg)

DN definierar fika som:

kokta kornkärnor.

Pausmusik

Här skulle jag kunna skriva något väldigt ambitiöst om ryska reseskildringar eller August Strindberg, men i stället ger jag er lite pausmusik och återgår till det enormt opeppiga arbetet med att gå igenom mitt briljanta manus det tjugohundrade varvet.

Live long and prosper

Ok, så igår snubblade jag på väg hem från Teresa, hade hunden kring benen och föll som en fura. Rätt på min hand, som jag inte tog emot mig på, på rätt sätt, utan med fingrarna som böjdes alldeles för långt bakåt. Även för mig, som är överrörlig i fingrarna.

Har konstaterat att två av fingrarna nog inte är brutna men troligtvis stukade. Och enligt vårdguiden ska man då vila och tejpa ihop fingrarna med varsitt friskt finger. Enligt landstinget i Jönköping ska man åka till vårdcentralen, men det betyder nog bara att smålänningar är lite vekare än vi som bor i Stockholm och kan tejpa ihop våra egna fingrar.

Fredagsunderhållning

The Colbert Report
Get More: Colbert Report Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,Video Archive

Oh, four letter word for the sound produced by fingers!

Onsdagsunderhållning

Total eclipse aint nuthing ta fuck with

Ikväll har vi bokfört med pimpology. Bäst bokföringsmusik är Wu-Tang Clan och bäst bokföringssnacks är semlor, FYI.

Didn't I blow your mind this time?

Efter år av påtryckningar - framförallt från Amanda - så tog jag äntligen itu med att se Die Hard i helgen. M-Low kom över med chips och vi plöjde 2½ av filmerna (Die Hard 2 innehöll alldeles för få onda tyskar för att man skulle kunna se klart den).

Nu när jag har sett Die Hard inser jag att manlighetsdebatten som har "rasat" på kultursidor och andra tyckarplatser under det senaste året är ännu mer obegriplig än jag tidigare trott. Allt det där hade man ju klarat av redan 1988, med 131 svettiga och underhållande actionminuter.

Enkle polisen John McClanes fru har fixat ett bättre jobb än hans och flyttat från coola New York till förhatliga LA. Hon vill gärna att han hänger med, inte minst för att barnen saknar honom. Men John MCClane, som bara kommunicerar genom grymtningar och att utbrista ord av typen "God", "Holy" och "Shit", behöver för att bevara sin självkänsla upprätthålla en fasad av att inte bry sig. Ändå ägnar han en stor del av de 131 minuterna åt att försöka rädda sin fru. För att det givetvis alltid är lättare att klättra genom ett schakt med en k-pist än att säga till sin fru att man känner sig ledsen och besviken.

Det finns förresten alltid ett schakt som väntar på John. Inget skrämmer John McClane mer än schakt, ändå är han alltid redo att ge sig in i dem. Men som Freud skulle säga, ibland är ett schakt bara ett schakt.

Terrorister dyker upp, vilket alltså tvingar John McClane att rädda planeten, eller åtminstone byggnaden. Han gör det trots en allmän tafflighet, och trots att hans huvudfiende är så mycket trevligare och smartare än han själv är. Eller, herregud, låt oss vara ärliga: Hans Gruber är inte bara lite bättre än John McClane, han är idealmannen. Rolig, bildad, med bra klädkoll och ett avslappnat förhållningssätt till livet. John McClanes fru borde förmodligen rymma med honom. John McClane borde förmodligen rymma med honom, också. Men, det här är Hollywoodaction, självklart kommer den inte att få ett så lyckligt slut. Trots att Hans Grubers krav egentligen är mycket rimliga (allt han vill ha är ju egentligen lite pengar) så måste han förstås möta ett grymt öde.

Trots det djupt tragiska slutet så har Die Hard många poänger. Inte minst tycks den göra ett allvarligt försök att tilltala heterokvinnor (en inte helt vanlig egenskap i Hollywoodaction): En kvinna i chefsposition i en av huvudrollerna, en intelligent och välklädd man som ärkefiende och så en mumlande muskelman som ser hjärtknipande osäker och sårbar ut där han krälar omkring barfota och barärmad medan han gör sitt bästa för att förhindra att allt exploderar.

Men ibland är en explosion förstås bara en explosion.

På söndag, på söndag, på söndag.

Idag var jag på hemmabrunch hos Odén, såhär såg det ut genom alla retrofilter jag har i min telefon:

Kaffet var av irländsk typ.

Hostess with the mostess

Henrik och T-bone slängde sig över söndagstidningen, eftersom de är journalister och intresserade av vad andra journalister gör.

Pär var mest intresserad av blåbärspannkakorna:

Konsekvens

Siska kommenterade angående McDonald's och cigaretter:

"Fast måste en göra allt rätt bara för att en har vissa principer? Jag vill inte vara sån, men det är lite samma sak som att säga att feminister inte ska bry sig om kvinnors löner i Sverige när kvinnor våldtas i krig.

I den bästa av världar skulle jag inte äta mjölk, ägg, bara köpa lokalproducerat (eller ännu hellre odla själv), aldrig dricka alkohol, aldrig köra bil etc etc Att jag inte gör det förminskar i mina ögon inte de etiskt motiverade val jag har gjort som att inte äta kött, försöka köpa ekologiskt m.m. Hellre göra något än inget alls."

För det första: det klart du ska vara sån! Om inte annat för att du har helt rätt. Jag tycker också att det är töntigt att kräva total konsekvens. Finns inget värre än folk som äter jättemycket kött hela tiden och samtidigt spänner moralögonen i vegetarianer för att de äter ost eller gelatingodis. Ändå är det väl ungefär exakt det jag gör i inlägget. Varför det då? Två skäl.

1. Vi har alla våra hang-ups. Saker vi surar extra över, brinner för och tjatar om. En av mina såna grejer är cigaretter och sprit. Skyll det på nykteristsläkten. Att jag själv dricker alkohol hindrar mig tydligen inte från att klaga på andra.

2. Och viktigare: min irritation på pretentiös och fördömande attityd. I kombination. Jag har extremt jante-svårt för folk som försöker verka tuffa. Jag blir arg, tycker att de borde skärpa sig och växa upp. Tyvärr måste jag formulera den här irritationen i lite mer rationella argument i sakfrågan eftersom "Vem tror du att du e va?!" inte är en så himla trevlig attityd egentligen.

Med denna kunskap om avsändaren, hur tror du (och ni andra) att jag skulle reagera om någon tittade på mig med stora skämspådigblicken och sa:
– Va? Äter du på McDONALD'S? Hur kan du?!
Samtidigt som de skakar lite elegant aska från sina extralånga, helvita, filterlösa franska cigaretter.
Just det.

Fredagsunderhållning

Fredagens underhållning är lite bra läsning. Om fotboll.

"Asiater begår inte brott."

Kommer ni ihåg när jag fick brev från Globens närpolis och Grannsamverkan mot brott och jag blev lite sur för att brevet var så rasistiskt? Så jag skrev ett brev och fick svar att jag inte skulle vara så himla känslig. Och sen JO-anmälde någon ett liknande brev i Huddinge.

Och nu har tidningen Liljeholmen/Älvsjö pratat med PR-geniet Nicklasson som ligger bakom breven och guldklimpar som:

"Det är väldigt ovanligt att asiater ägnar sig åt inbrott"

och

"Om man har ett signalement på att någon kommer från Afrika så innebär inte det att varenda afrikansk kille är en inbrottstjuv. Det kan ju vara precis vem som helst."

och

"Min uppfattning är att man ska vara ärlig och att man inte ska dölja sanningar eller signalement om de kan vara till gagn för allmänheten."

Och sen får journalisten prata med hans chef som ba: Oh, no he didn't!

Edit: Nu har DN tagit upp det också.

Quorn-fu!

Ikväll friterar jag quorn! Dessutom rostar jag brysselkål och fänkål med vitlök, serverar med råris och sås med bondbönor och parmesanost. Bättre än McDonalds, skulle jag säga.

McDonald’s och cigaretter, eller varför jag borde vara straight edge

Mina vänner är fina. De har ståndpunkter. Principer. Idéer om hur samhället borde vara. Det resulterar i att de inte äter kött, handlar rättvisemärkt och bojkottar McDonald's. Det är lite retligt det där med McDonald's eftersom jag gillar deras ketchup, deras pommes frites och deras hamburgare. Men jag får aldrig gå dit. Ibland smyger jag dit i hemlighet utan att berätta det för någon.

I dag skriver Clara om att hon inte gillar alkohol och att det är töntigt. Det får mig att tänka på ovanstående och min löpande tanke om att satsa på straight edge. Mina tuffa vänner som bojkottar McDonald's dricker nämligen alkohol. Och röker. Och jag har så våldsamt svårt att förstå vad McDonald's har gjort som är värre än att ge folk dödliga sjukdomar. De säljer onyttig mat till barn. De behandlar kor illa (tror jag) och förstör naturen. De sprider skräp och fula skyltar världen över.

Men i jämförelse med Philip Morris, eller Absolut, eller Jägermeister, eller alla typer av alkoläskföretag. De säljer sjukdom, våld, beroende, rus och hjärnskador. Cigaretter sabbar ju dessutom naturen. Och både alkohol- och tobaksföretag tjänar fett på att sälja sin skit till människor i tredje världen.

As ever, inquiring minds want to know.

Dilemma

Nu har jag haft ångest i flera veckor över Amandas kommande födelsedagsfest. Man rekommenderas nämligen att komma klädd som en tv-karaktär. Som tv-knarkare tycker jag förstås att det här är jättejobbigt. Vem av alla ens tv-idoler ska man klä sig som? Gå direkt från jobbet i sina gamla vanliga kläder dvs gå som Liz Lemon? Anstränga sig lite och försöka hitta Dwight Schrutes seriemördarglasögon? Eller leta upp lite gamla 90-talskläder någonstans och vara Daria?

Fast i ärlighetens namn är det ju dokusåporna som ligger närmast mitt hjärta. Därför har jag som den dedikerade människa jag är ägnat kvällen åt att försöka återskapa Snookis frisyr.

 Först tog jag i för hårt och blev Elvis.

Sen gick det bättre. I alla fall lyckades jag få till rätt min, tack vare instruktionsvideon som Amanda letade upp åt mig.

Ekonomi

Efter att ha klarat av tandläkarbesök två av fem (5) planerar jag nu att investera mina pengar i tandtråd och flourskölj istället.

The best little konferenslokal in Ulfsunda

Alltså.

Nyårsambitioner

Jag ska inte vara sämre än Lisa och Elise utan också skriva om nyårslöften.

I julklapp av mina svärföräldrar fick jag den här fina kalendern. Varje månad är ett eget häfte och min ambition är att att använda den som dagbok och faktiskt skriva dagligen i ett år. Inte sluta två veckor in i januari, som vanligt.

Mitt andra nyårslöfte hittade jag inte på förrän på nyårsdagen. Då gav jag mig på att fritera fisk för att äta fish'n chips till middag. Och planen för 2012 är att lära mig att fritera saker men låta bli att elda upp mitt kök i processen. Än så länge har jag friterat nämnda fisk, blomkål och räkor. Nästa rätt kan bli lökringar. Eller falaffel. Eller camembert, hej 80-talet!

Nyårslöften

Eftersom jag redan har ett gymkort är jag tvungen att komma på lite kreativare nyårslöften än ni andra. Framförallt tänkte jag ägna 2012 åt att bli mer som George Sand (se Impromptu (1991)). Efter diskussioner med Amanda har jag också kommit fram till att jag ska börja använda @ istället för Att. när jag adresserar brev.

Fredagsunderhållning

I sitt esse

Asså den där Terry asså. Ibland är hon så himla bra. Spring genast dit och hata mot gubbväldet!

Working class hero

Hurra för Amanda och hennes nya jobb!

Repetition är allt lidandes moder

Medan jag rotade i hemmets samtliga bokhyllor efter ett specifikt citat* kom jag osökt att tänka på böcker jag tvingats läsa. Om och om igen.

Jag är inte av den skolan som tycker att påtvingad läsning är av ondo. Det beror på att jag gillade att läsa redan i skolan och inget hellre ville än att styras till så pretentiösa titlar som möjligt. Kruxet är att vissa delar av litteraturen tenderar att återkomma i många sammanhang. Gillar man inte boken från början kan det bli ett himla läsande (om minnet dessutom inte är det bästa) av samma tråk flera gånger. Här följer en liten lista över böcker jag aldrig gillat.

Boken jag letade efter i dag: Voltaires Candide. En gång i gymnasiet och en gång på litteraturvetenskapen.

Röda rummet av Strindberg. En gång på gymnasiet och en gång på litteraturvetenskapen.

Och den som tar priset: Fursten av Machiavelli. En gång på gymnasiet, en gång på litteraturvetenskapen, en gång på statsvetenskapen och sedan, precis när jag trodde att jag var fri, en gång som korrekturlyssning av ljudboken!

*Exakt vad säger Pangloss angående att allt är till det bästa i den bästa av världar?

Nyårsdag

Dagens plan är att läsa ut den här boken. 500 sidor kvar.