Fredagsunderhållning

I think this line's mostly filler

Darla

Drusilla och Yummy Sushi Pajamas

Dark Willow

UC Sunnydale-student

Lyle/ Tector Gorch

Dingoes Ate My Baby

Glory

This will be our day of Glory!

Den briljanta Johanna Koljonen har sedan förra året ordnat klubbar med tv-tema.  De har betat av Dallas, Game of Thrones och Battlestar Galactica. Jag har väntat och längtat efter Buffy eller Doctor Who, och nu på lördag smäller det! Buffy vs True Blood på Under bron klockan 22. 

Så här peppad är jag:

Döda blondiner

Så här veckan innan tv-säsongerna jag längtar efter börjar igen har jag börjat titta på Pretty Little Liers, en serie med (30-åriga!) high school-tjejer vars blonda bästis mördades ett år tidigare. Något som har gjorts tidigare och bättre. När det dyker upp en hemmavideo med blondinen som filmats av hennes hemliga älskare känns det inte så mycket som en homage till Twin Peaks och Veronica Mars, som en mycket sämre kopia.

Ni förstår hur dåligt tv-utbudet har varit när jag erkänner att jag har sett 17 avsnitt av första säsongen. Det tar sig lite, efter ett tag dyker det äntligen upp en bad boy värd namnet, det mycket irriterande lesbiska kärleksintresset skeppas iväg till juvi-camp och en mamma ryter äntligen ifrån till den jobbiga polisen som förhör kidsen utan någon vuxen närvarande.

Men igår kom första avsnittet av Sarah Michelle Gellers (Buffy) nya serie, Ringer, en thriller-historia om en nyligen tillnyktrad tjej som är ett skyddat vittne inför en mordrättegång. När hennes tvillingsyrra tar livet av sig och försvinner i havet låtsas hon vara henne utan att berätta för någon. Det funkar förvånansvärt bra, inte mycket tråkig exposition och huvudrollen är inte korkad utan har lite smarts och skills. Lovande start!

Super-tv

Så, hösten verkar ju vara här. Än så länge är det kataloghöst, sol och inte kyligare än att man kan ha sommarkläderna om man lägger till ett par strumpbyxor och en kavaj. Det är lätt att luras att tro att det kommer vara såhär tills det blir Gossip Girl-vinter, stilla snöfall över romantiska skridskoåkare i Central Park. Inget av detta kommer att inträffa om du bor i Sverige, detta land av kukväder.

I alla fall, det finns få bra saker med att sommaren är över. Men en trevlig grej är att tv-säsongerna drar igång igen efter sommaruppehållet. Själv har jag gjort ett excel-ark med alla premiärdatum, men det är nog mest maniskt och konstigt. Så gör inte det.

Helt osunt överpeppad blir jag av nyheten att Charisma Carpenter (Cordelia) och James Marsters (Spike) ska göra ett gästinhopp i Supernatural!

Aaargh!

Källkritik reviderad

Förlåt, jag hade fel. Det fanns en referens till Whedon.

Nu har jag börjat läsa boken och den är väldigt intressant. Jag tycker dock att författaren kunde ha varit tydligare i att skilja på Buffy (film) och Buffy (serie), liksom True Blood (serie) och Charlaine Harris böcker om Sookie som faktiskt skiljer sig åt rätt mycket.

Jag vill också invända mot påståendet om att de flesta vampyrkvinnor har en omättlig aptit som deras (manlige) humanvampyr-sire måste tämja. Vissa vampyrkvinnor stämmer det väl in på (Babyvamp Jessica i True Blood-serien!) men jag kan utan att anstränga mig räkna upp en hel drös det absolut inte stämmer på: Darla, Drusilla och Harmony i Buffy, Pam i True Blood, Caroline och Lexi i the Vampire Diaries och Selene i Underworld. Kapitlet om omättliga vampyrkvinnor, kvinnokroppen, mat och kontroll är intressant men det blir knäppt när författaren är väldigt påläst och ändå gör generaliseringar som inte stämmer.

Godnatt!

Helgläsningen

Jag läste Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln i helgen. Började i fredags kväll, ensam hemma. Det var inte en helt genomtänkt idé. Cirkeln är verkligen en mycket läskig bok och jag är en mycket lättskrämd person. Jag lyckades inte somna ordentligt förrän Pär kom hem.

Cirkeln är som en blandning av Buffy (framförallt säsong ett och finalen av säsong fyra), Den onda cirkeln (highschoolhäxor som spårar), Heroes och Fucking Åmål (*hoppas*). Det är riktigt bra, spännande och med relaterbara karaktärer som författarna inte har några problem med att låta utsättas för allt möjligt. Och Cirkeln är bara första delen av en trilogi, vilket är bra men frustrerande. Jag vill läsa mer nu!

Källkritik

Jag har lagt vantarna på Vampyrer - en källkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet, av Anna Höglund. Det första jag gör är såklart att slå upp källförteckningen ochsöka efter Buffy/Whedon, men hittar bara Buffy the Vampire Slayer 1992 Kuzui. Mennååååh! Hur kan man ta med filmen men inte serien?! Och om serien är med har Kuzui inget med den att göra och Whedon borde få en egen post i källorna. Hrmpf!

Ok, jag ska försöka läsa boken utan förutfattad nerd rage, behövde bara ventilera lite.

The Bronze på Högkvarteret

Ah, det var fantastiskt! Kitten-poker, onionblossoms, singalong till Once More With Feeling! Den enda smolken i fan girl-bägaren var att vi inte vann quizet. Lag the Golden Stakes hade ett fel, vilket såklart inte duger när man tävlar mot till exempel Buffyforum.se-laget.

Pokermarker på Clems vis.

What would Willow wear?


"Not the hair, never the hair!"

Sofia, lagmedlem i the Golden Stakes.

You think you know, what's to come, what you are? You haven't even begun

När jag var yngre var jag väldigt mörkrädd. Och väldigt, väldigt rädd för vampyrer. Jag gick, helt otroende, omkring med ett silverkors runt halsen - för att vara på den säkra sidan. Ibland brukade jag tänka att det nästan vore bättre om jag blev en vampyr för då skulle jag åtminstone inte behöva vara så rädd för dem.

På gymnasiet började jag titta på Buffy som då var det otäckaste jag sett sedan the Blairwitch Project. Då gick visades det en gång i veckan sent på kvällen för att det var för våldsamt för att få visas tidigare och jag vågade absolut inte se programmet ensam. När jag flyttade hemifrån bytte serien kanal och började gå varje dag. Där någonstans slutade jag få hjärtklappning av introt och Pär slutade tycka att programmet egentligen var ganska dåligt. Vi såg varje avsnitt, spelade in de vi inte hann hem till och började köpa boxarna för våra ihopskrapade csn-pengar.

Sedan dess har jag egentligen aldrig slutat titta på Buffy. Jag har tvingat de flesta i min närhet att se serien i sin helhet tillsammans med mig. Jag har köpt kurslitteratur om Buffy. En gång sjöng jag och Teresa samtliga låtar ur Once More With Feeling på nattbussen från Tumba. Och jag citerar oftare ur Buffy än vad som kan anses vara riktigt ok.

Jag är inte längre rädd för vare sig mörker eller vampyrer. Jag slutade drömma mardrömmar om att jag blev jagad av vampyrer och började drömma att det var jag som jagade dem. Jag är aldrig rädd när jag går hem ensam från tvärbanan sent på kvällen, jag vet ju precis hur man slåss om man blir överfallen och på vad man ska sikta "everything has eyes". (Ok. Bortsett från the gentlemen om man har tappat rösten, då är det bara att springa utav helvete!)

Lägesrapport.

Efter att ha hittat mina klistermärken (och tappat bort dem, och hittat dem igen) har jag nu pimpat min laptop. Bästa universitetet! Jamenar vilket annat universitet har ett tophemligt labb under skolan där man kan experimentera med monster?

Missa förresten inte Buffy-kvällen på Högkvarteret den 11:e November.

Dagens snöfall gav Total eclipse-kollektivet feeling:

Ni ser rätt, julkalenderquizet kommer tillbaka!

Papa don't preach

Pär och jag diskuterar vem som är den sämsta pappan på tv. Don Draper är ju långt ifrån den bästa pappan, men har än så länge inte visat sig uppfostra sina barn till psykopater. Om han låter Betty ta över fostrandet helt, kanske. Buffys pappa (har han ens ett förnamn?) är sinnebilden av en frånvarande pappa, inte ens när Joyce Summers dör har han mage att avbryta sin semester. Men de når inte upp till fotknölarna på vår top 3 dåliga pappor:

Harry Morgan, Dexters pappa. Adopterar ett traumatiserat barn, misstänker honom för att ha psykopat-drag men istället för att skicka honom i terapi eller få honom att kanalisera det genom att framgångsrikt driva företag tränar Harry Dexter i att mörda folk och komma undan med det. Fortsätter att spöka långt efter sin död.

John Winchester, Sam och Deans pappa. Blir ensamståendepappa när mamman dödas av en demon, drar ut på demonjakt med småbarn som får bo på motel och jaga monster under hela sin uppväxt. Får spel när Sam vill gå på college. Får spel när hans barn inte gör som han säger. Fortsätter att spöka långt efter sin död.

Roman Grant, Albie och Nickis (mfl.) pappa. Utser sig själv till profet, uppfostrar sina barn till brickor i sitt maktspel och gör dem helt klart empatistörda. Gifter bort Nicki med en galen man. Fortsätter att spöka långt efter sin död.

Är det någon vi glömt? Vem är tv:s bästa pappa? (Keith Mars!!!) Är Betty Draper den läskigaste mamman?

True Blood & Buffy

Jag hoppas att ingen missade Buffyreferensen i det senaste True Blood-avnittet?

Buffy: I have had a really bad day, okay? If you have any information worth hearing then I am grateful. But if you’re going to crack jokes then I’ll rip out your rib cage and wear it as a hat.
(Buffy säsong två, avsnitt Becoming)

Lorena: "I would just love to rip you open and wear rib cage like a hat."
(True Blood, säsong tre avsnitt I got the right to sing the blues)

Not your average nörd

Eftersom två av bloggarna vi länkar till toppar sina sidor med texter om Bang: Nördarnas återkomst för tillfället passar jag på att länka till min notis om numret.

pimpin ain't easy

Som bekantskapskretsens främst Buffy-DVD-pimp (och True Blood-bok-pusher) kan man ju bli lite trött, kolla påsarna under ögonen liksom! Men nu har jag fått den perfekta presenten i utbyte mot säsong 5! Hejdå påsar!

Fyrkantiga ögon, moi?!

Jag har börjat titta på Glee. Min bror var eld och lågor över serien och jag är ju inte den som är svårövertalad att titta på nya serier. Glee är som en galen blandning av Popular (Mary Cherry FTW!) och hur jag förställer mig att High School Musical är utan Kevin borg i huvudrollen. Det verkar aspreppy och good clean family fun tills de helt oväntat slänger in skämt om att den misslyckade bulimikern utan kräkreflex en dag kommer att vara tacksam för just det. Och jag har ju en förkärlek för onda cheerleaders och i Glee finns den ondaste av alla cheerleading-coacher, någonsin! Dessutom en baby-swop-plot som får Sunset Beach att rodna över sin dåliga fantasi. Och det allra bästa är att Joss Whedon kommer att gästregissera ett avsnitt! Yay!

Veckans Castleavsnitt var späckat med Joss Whedon-referenser. Nathan Fillion inledde avsnittet i Mals outfit från Firefly ("Didn't you wear that costume like 5 years ago?"), dottern i familjen måste passa ett ägg, och kan mördaren möjligtvis vara Buffy?

+ Kalla mig blödig, men scenen med Dexter och Deb på parkeringsplasen, ah! *GRINA*

För att vampyrer som kan vara i solen är lame