Höstläsning

Eftersom jag för en gångs skull inte har varit på Bokmässan har jag drabbats av en viss bokavund när jag sett alla härliga instagrambilder på högar och kassar med nyinköpta böcker. Det har lett till att jag har näthandlat som en galning för att ta igen det jag inte köpt på mässan i år. Å andra sidan har jag ju rätt mycket påbörjade böcker hemma. Jag har till och med hunnit läsa ut lite böcker nu i höst som jag inte hann med under sommaren.

Simone de Beauvoirs Mandarinerna bokcirklar jag om och därför ska jag väl inte säga för mycket om den trots att den är utläst. Men jag kan sammanfatta mitt intryck av den med att det måste bryta mot en mängd litterära lagar att en bok som mest består av långa dialoger om huruvida man ska starta en tidning eller inte lyckas vara så otroligt intagande.

Jag är notoriskt usel på att läsa facklitteratur, därför blir jag alltid glad när jag avslutar en påbörjad facklitterär klassiker. Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen har jag kämpat med ett tag. Man kan säga att jag som vanligt vantrivts med Sigmund, i alla fall som teoretiker, samtidigt som boken innehåller en mängd bilder och idéer som jag vill spara på. Penguin har lockat mig till att läsa två andra non-fiction-böcker, Frantz Fanons "Concerning violence" (ett utdrag ur Jordens fördömda) och Vita Sackville-Wests trädgårdskrönikor. Två, eh, mycket olika böcker.

Trädgårdsbok på ett annat sätt är The secret garden, en ungdomsboksklassiker som jag aldrig läste när jag var ungdom. Generellt har jag missat mycket på det klassiska ungdomsboksområdet, vilket jag kan ångra när jag hör vänner prata nostalgiskt om särskilda favoriter.

Ngũgĩ wa Thiong'os In the house of the interpreter är andra delen i hans självbiografiska projekt. Här beskrivs hans studieår i Kenya mot bakgrund av Mau-Mau-rörelsens uppkomst. Också Thomas Bernhards självbiografiska böcker skymtar på bilden, både Ngũgĩs och Bernhards projekt är litteratur i egen kraft och ger samtidigt nya inblickar i två av mina favoriters litterära drivkrafter.

Kerstin Ekmans Mordets praktik, om en läkare utan samvete, har jag passande nog läst mig igenom i ett antal landstingsväntrum. Inte min absoluta favorit av Ekman, men hon fångar tiden väl. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder får mig hela tiden att ångra att jag aldrig skaffat biljetter till scenuppsättningen, även om jag tycker mycket om hur den fungerar som ett slags dialogroman (som samtidigt ändå är mer av en monolog).

Eftersom höstläsning inte är höstläsning utan en deckare hoppas jag också hinna med en Maria Lang innan hösten försvinner in i vintern.

Freud och Phil och Zelig

De senaste veckorna har jag funderat lite över begreppet "authentic self". Det hela började kanske redan i somras när jag läste Fru Freud och jag inför ett samtal med Anna Lytsy på Teater Tribunalen. Jag har alltid varit skeptisk mot psykoanalysen som form, även om jag tycker om figuren Freud och författaren Freud. Därför måste jag erkänna att jag hade en grundskepsis mot bokens tema, en människa som liksom hittar sitt Verkliga jag genom analysen.

För det första var jag alltså tveksam till att det just är genom psykoanalysen man skulle kunna nå självkännedom (en tveksamhet som bokens huvudkaraktär tack och lov delade). För det andra har jag rätt länge varit tveksam till idén om ett sammanhållande jag. Jaget är ju po-mo och proteanskt och allt det där nuförtiden, väl? Samtidigt var Fru Freud och jag rätt övertygande: här var en karaktär som verkligen hade smusslat undan en del av sig själv till förmån för en annan, och som bevisligen mådde uselt på grund av det. Om det sedan var så att psykoanalysen skulle vara enda vägen till det verkliga jaget ens för den karaktären, nja, det är jag fortfarande inte riktigt säker på.

Nu är inte fru Freud den enda doktor som hjälper en att hitta sitt verkliga jag. De som följer Dr Phil lika slaviskt som jag har förstås noterat det återkommande talet om "authentic self". Visserligen låter Dr Phils definition av begreppet vettig: det autentiska jaget är den man egentligen, bortom det som man är för att alla andra vill att man ska vara det. Men det känns förstås tveksamt att just Dr Phil använder det (bara namnet, liksom). Mycket förstås för att det är svårt att se hur hans förenklade Skinnermetoder skulle kunna få fram så mycket autentiskt över huvud taget. TV och självhjälpsböcker känns inte heller helt förenliga med begreppet "autentisk". Sedan har jag i relation till just Dr Phil alltid undrat om det där "autentiska jaget" man ska hitta fram till alltid är ett bra eller eftersträvansvärt jag. Inte minst som Dr Phils värderingar generellt inte överensstämmer med mina (kanske ett av de främsta skälen till att jag inte kan sluta se på programmet). Det kan helt enkelt inte vara samma saker som han letar efter längst inne i en människas själ, som jag letar efter.

Efter att ha sett om Woody Allens Zelig häromveckan passade jag på att läsa essän "Inauthenticity and personal identity in Zelig", i boken Woody Allen and Philosophy. I en fotnot hittade jag ett stycke där författaren David Detmer sammanfattade problemet med det autentiska rätt bra. Filmen handlar i grunden om problemen och vinsterna med att vara så bra på att anpassa sig till människors förväntningar, att man rent fysiskt blir en kameleont.

"Needless to say, the existentialists, unfortunately, did not always follow their own advice. The most notorious example is that of Heidegger's Nazism; for the only way to avoid concluding that he was just going along with the crowd is to affirm that he was an authentic Nazi. And this latter possibility, in turn, illustrates that authenticity, while necessary for a good life, is by no means sufficient for it. One can be an authentic creep."

Sigmund Freud, analyze this

På onsdag samtalar jag med Anna Lytsy om hennes nyutkomna roman Fru Freud och jag, på Teater Tribunalen. Kvällen är en del i Prideveckan, och går under namnet Homokulturens ABC. Eli Levén, Tiina Rosenberg och Roger Wilson är några av de andra som ni ser på scenen under kvällen.