Fejkskryt

I bekantskapskretsen har vi etablerat termen fejkskryt. Det är en dålig term, förklarar inte alls vad man menar och saknar därmed all intuitiv förståelse. Men nu bidde det det och följaktligen är det bara att förklara och sprida vidare. Fejkskryt handlar helt enkelt om att klaga över något som man egentligen skryter med. Det låter som om man tycker att det är jobbigt, men i verkligheten går man med håven.

Typexempel:

”Jag ääär så smaaal, det är så jooobbigt. Om jag inte tränar jättemycket/äter muffins hela tiden så bara försvinner jag.” (Verklig betydelse: Jag är assnygg. Vänligen lägg märke till detta.)

”Det är sååå mycket just nu! Vi stressar ihjäl oss på jobbet allihopa på jobbet och sen har jag ju min [hobby] och allt det där.” (Verklig betydelse: Jag har ett viktigt och häftigt liv. Vänligen bekräfta att jag är tillräckligt trött för att ha rätt att existera.)

Autentiskt exempel från i dag:

Lisa: ”Jag har börjat simma 70 längder i stället för 60, det är jättetråkigt eftersom möjligheterna till bråkräkning är så mycket sämre.” (Verklig betydelse: Jag simmar längst i världen. Vänligen lägg märke till att jag är en övermänniska.*)

Kära läsare, jag vet vad ni tänker. ”Men om man är jättesmal då? Tänk om man faktiskt är alldeles utmattad? Vaddå bråk?** Har man inte rätt att känna något negativt utan att den där himla människan kommer och säger att man skryter, ovanpå alltihop?”

Nä, se det kan ni inte.

*Genom att skriva det här så får jag dessutom sagt det igen, under täckmanteln att det är ett ”exempel”. META!

** Det är roligt att simma, men det är tråkigt att hålla ordning på hur långt man har kommit. Genom att slöräkna bråk hela tiden (15 längder av 60 simmade är ¼ av totalsträckan) minns man hur långt man kommit och har något att tänka på.

Pappsen

Min pappa är pretentiös. På samma sätt som jag. Det vill säga, det märks inte, vi hånar människor som är pretentiösa, men i vårt innersta, i grunden av våra själar, at the very core, är det vi och Horace.

Nu har min pappa stött på ett problem. Han har läst alla riktigt pretto böcker och vet inte vad han ska göra, han behöver levla upp. Ulysseus är slut, På spaning efter den tid som flytt likaså. Vad kan man då läsa som gör att människor blir lite bleka om nosen, inte vågar prata med en om böcker och gör att man automatiskt hamnar på listan över potentiella akademiledamöter?

Kära, intelektuella internet, kan du svara på hans fråga?

ps. Detta är ett stort problem för honom.