Och jag som var så duktig!

I går firade vänner och jag en annan väns födelsedag på vännens balkong. Balkongen ligger i Stockholm. Det gör många balkonger.

När man blir inbjuden till en balkong i Stockholm en söndagskväll infinner sig på ett tidigt stadium frågan om när man ska åka hem till bästa staden. Vi fattade beslutet att inte åka hem senare än nio (och därmed vara i säng klockan tio), come what may.

Alltså kastade vi i oss varsin tårtbit och gick mitt i efterrätten.

Sedan fastnade vi på spåret för att ett annat tåg hade fastnat och passagerarna skulle evakueras över till oss. Det tog två timmar. Ett gäng tonårstjejer sjöng fruktansvärt högt och falskt i vagnen ("Oh happy days" och "Vi kan få alla att sjunga med"). Vi kom hem vid fucking midnatt.

Det är så himla synd om mig i dag.

Öppet brev till nya studenter

Som jag tidigare berättat bor jag i en cykelstad, men det är också en studentstad.

Detta är studenternas första riktiga vecka efter lovet och hela civilsamhället (jag) är drabbat av torgskräck. De är så många! Så små! Så vilsna! Och ÖVERALLT!

Typiska tecken på att terminen börjat:

Trafikmiljön i staden reduceras till ett långsamt, livsfarligt kaos. De nya studenterna har aldrig cyklat på allvar och tror att de går. Inte bra. Framåt oktober kommer de ha lärt sig att göra tecken och inte köra mot enkelriktat. Att använda cykellysen kommer de tyvärr aldrig att lära sig.

Grupper av vilsna ungdomar står i gathörnen. De är antingen på guidad tur eller på väg från föreläsning. I sin fullständiga, outsägliga ensamhet vill ingen gå hem, men ingen har föreslagit fika ännu. Eller så har någon gjort det och gruppen är nu på jakt efter ett fik som rymmer femton personer. Till slut hamnar de på Fågelsången.

Om gruppen har någon konstig utmärkande grej på sig (skylt, hårskydd, klätt ut sig till träd) så är de del av en nollningsaktivitet. Då regnar det nog. Det förefaller alltid regna under nollning. Men de är lika glada för det.

Den skakande insikten är att i år kan de yngsta studenterna utan problem vara födda 1994. Oj.

Välkomna, nya studenter, till den eviga ungdomens stad. Ni ska nog finna er till rätta till slut. Håll bara käften på biblioteket så att den galna tanten i hörnet inte ballar ut.

På och av

På sistone har Uppsalalivet till stor del dominerats av det här:

 Det var lite som när det är elavbrott och man upplever att man inte kan göra någonting. "Men jag kan väl inte städa min lägenhet, det är ju översvämning i stan!"

 För vissa var det mer dramatiskt än andra. En bra dag att bo på Rackarberget.

Men solen kom fram igen. 

Och i dag fick jag gå hemifrån för att de stängde av vattnet i huset. Kan vi inte försöka sikta på något mer lagom?

Join the revolution!

Det här med reklam. Jag förstår att företag gör reklam, eftersom det gör att de säljer mer av sin produkt. Jag förstår till och med att man kan tycka att det är bra att få information om det man vill köpa, eller tips på något man kan tänkas vara intresserad av.

Det jag inte förstår är att det inte ses som ett intrång. När man väl har köpt något borde man väl få gå fri från reklamen? Då ha man ju gjort sitt? Alltså driver all extrareklam mig till vansinne. Varför ska jag ha kläder med stora märken? Märkena är ju fula och jag har ju redan köpt era förpillade kläder, låt mig vara i fred!

Den senaste i raden av irritationer är tågen mellan Uppsala och Stockholm. Jag har betalat hiskeligt mycket pengar för att åka med er, trots att ni smyghöjer priserna (ständigt!!), allt som oftast är försenade och ställer in en stor del av tågen så fort temperaturen sjunker under nollan. Ska ni börja förpesta min resa mer reklam så väntar jag mig att få betalt!

Jag tar emot lägre biljettpriser så väl som bättre tidspassning. Tills något av detta inträffar uppmanar jag samtliga resenärer att idka följande beteende:

Upp till kamp!

Det är måndag morgon...

När Karin Boye-biblioteket invigdes 2004 var jag en söt studentska på 21 år och jag tog det genast i bruk. Hittade den bästa platsen (tredje våningen, längst in i hörnet med utsikt över kyrkogården) och slog mig till ro. Efter detta har jag återkommit med oregelbundna intervaller i typ sju år. I sju år har jag stirrat ut genom fönstret på det lilla röda huset på kyrkogården, men allra mest på den obegripliga björken som växte bredvid huset. Den hade ett träd som växte på en gren, I kid you not. På en av de kraftigare grenarna en bit ned växte det en ny liten björk, ett litet sly med stam omkring metern och några grenar.

Där satt jag på min plats och väntade på vad som skulle hända när förgreningen på det lilla trädet nådde det stora trädets nästa gren och fastnade. Skulle grenen som slyt växte på ge efter och böja sig? Skulle det lilla trädet omsluta grenen som låg i vägen och växa vidare? Eller skulle alla delar vika sig samtidigt så att trädet till slut bildade en triufbåge? Kanske inte. Det här är den typen av lågintensiva intressen man kan utveckla när utsikten är den samma i fler år.

Spänningen ökade år för år och nu hade det lilla trädets klyka kontakt med grenen ovanför. Men så idag är trädet plötsligt fällt, det lilla huset rivet och min utsikt förvandlat till byggarbetsplats.

Varför var det ingen som hörde av sig till mig?