Åh, vad jag blev kär i de här pennorna jag (eller egenligen Martina) hittade i en trendig butik på lunchen. Jag vill verkligen ha dem. Och jag vet att vi skulle ha det så bra tillsammans, pennorna och jag. Vi skulle skriva praktiska att-göra-idag listor varje morgon och sedan bocka av dem under dagen. Vi skulle komponera uppmanande post-it-lappar och fylla i planerade händelser i kalendrar.
Men vi skulle också uppleva sorg och förluster, en efter en skulle pennorna försvinna. Det fruktade pennmonstret skulle under obevakade ögonblick lyckas knycka dem, och jag skulle aldrig mer återse de förlorade pennorna.
Man lämnar inte tillbaka pennor, och att efterlysa sina pennor är inte helt ok. Att dymo-märka sina pennor är rent ut sagt suspekt och tyder på svår separationsångest och ett ogeneröst sinnelag.
Jag kan inte jobba utan bra pennor. Bra pennor är vitalt. Mina pennor är mina. My own. My precious.
