tisdag 31 mars 2009

DOOL-sighting

"Mediciner. Men de hjälper inte, och ingenting blir bättre med tiden, allt blir snarare värre, smärtan är alltid ny och för varje gång blir den mer självsäker, självgod.
Smärta är jag, tänker Paul Anderlöv, i detsamma som han hör dörrklockan ringa.
Och så reser han sig från sin fåtölj, drar ner ljudet på 'Days ouf our lives' på tv:n och masar sig ut i hallen."
Sommardöden, Mons Kallentoft

It's beginning to look a lot like vår


Nu måste det väl ändå börja bli okej att låtsas att det är vår? Jag kanske inte tänker gå lika långt som tonårsbrudarna på Stureplan som börjat med kortkort och barbent, men funderar ändå på att ställa ut lite blommor på balkongen.

När man dessutom lämnar en lunch på Jimmys Steakhouse med en av världens bästa Jennys med ett par böcker extra, och träffar på ett av Sveriges trevligaste och vackraste författarpar i solljuset utanför KB känns ju vårdagen gjord. (Bilder courtesy of Jenny L)

Apropå galen mat...

... kolla in senaste inlägget hos vårpigga Shampoo Rising.

måndag 30 mars 2009

Oh, my god!

På OMGMAT! gör Caroline och Johan husmanskost och matlagningsteve. Per Moberg kan slänga sig i väggen!

Pride & Prejudice & Facebook...

...kan det bli bättre än så här?

Let me count the ways

Jag kom i kontakt med Cora Sandels Albertetrilogi genom Kerstin Thorvalls delvis biografiska böcker om Signe, När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Precis som Sandel använder Thorvall egna barndomsupplevelser och erfarenheter i sitt skönlitterära skapande. I Från Signe till Alberte, är det efterkrigstid och den unga och naiva Signe reser till Paris, bort från sin överbeskyddande och kontrollerande mamma. Boken är skriven som ett brev till Alberte som även hon tog sin tillflykt till Paris för att undkomma den snäva roll hennes släkt, och hemstad ville begränsa henne till.

Den första boken om Alberte, Alberte och Jakob, utspelar sig i nordnorge, i en småstad så pass långt norrut att solen inte stiger över horisonten under vintern och sommaren bara håller i sig i två veckor. Det är mörkt och det är kallt. Kylan och mörkret är ständigt nrävarande i Albertes trasfina hem, hon fryser men det finns inte pengar att elda. När hennes föräldrar omkommer i en dramatisk olycka får hon möjlighet att åka till Paris och i Paris är vädret precis lika närvarande som i den lilla byn i nordnorge men av helt annan karaktär. Precis som i Dostojevskijs Brott och Straff eller Camus Främlingen manifesteras huvudpersonens inre i beskrivningen av vädret och klimatet.

Jag är själv väldigt påverkad av vädret och ljuset. Nästan löjligt påverkad i hur deprimerad jag blir av vintermörkeret och att konstant frysa för att när solen kommer fram och torkar asfalten i mars blir jag kvittrande glad. Så naturligtvis är det en berättarteknik som tilltalar mig.

Leif GW Persson framförde kritik mot karaktären Alberte, han tyckte visserligen synd om henne men gillade henne inte. I en bloggkommentar här nedanför kallas hon "enerverande". Och visst, hon är ingen Lisbeth Salander eller Carrie Bradshaw. Jag skulle snarare jämföra henne med Nicki Grant från Big Love. Hon har tryckts ner av en familj och av ett samhälle som har väldigt snäva idéer om vad en kvinna får vara, men hon vill mer och har lyckats att ta sig därifrån. Men sen då? Hur gör man för att inte fastna i det internaliserade förtrycket? Det tar lång tid att läka sår från en sådan uppväxt och att försöka undvika att upprepa samma mönster.

Albertetrilogin är på ett sätt en uppfostringsroman om hur man uppfostrar sig själv till att inte vara den duktiga kuvade dottern, att sluta vara självutplånande och göra saker för alla andra men inte för sig själv. Och till slut gör hon det. Och det är därför jag gillar Alberte. Det är inte lätt och det tar tid, men till slut går det.

Den otäckaste rösten.

Jag lyssnar på studio ett i P1 där man debatterar frivilligarbete. Och det slår mig hur djupt obehagligt det är med väna kvinnliga röster som pratar lågmält och inkännande men säger nedlåtande och onda saker. Väldigt ofta verkar de höra till kristdemokrater också.

Bokradiotipset

Jag har nu varit sjuk i en vecka och är trött och uttråkad. Att vara förkyld är värdelöst, jag tror att jag ska orka göra grejer men blir matt och febrig så fort jag försöker. Idag är det därför vila som gäller. Vilan blev dock betydligt roligare av att det kom ett nytt nummer av Språktidningen och att P1 startade sin bokcirkel idag.

Marie Lundström leder bokcirkeln som i sex avsnitt behandlar Cora Sandels trilogi om Alberte. Deltar gör även Agneta Klingsor, Leif GW Persson och Anna Hallberg. Det är en lite oväntad kombination, eller egentligen mest oväntat med Leif GW Persson.

Eftersom jag älskar Albertetrilogin tycker jag att ni ska lyssna på bokcirkeln och läsa böckerna. Om ni missade första avsnittet finns det på sr.se och boken finns på ett biblotek nära dig eller i en behändig pocket till billigt pris ett knapptryck bort.

SYO



Ibland ångrar jag att jag inte pallade att bo ett par år i Borås och utbilda mig till bibliotekarie. Som när jag klickar in på den nyaste bloggen i vår länklista. Eller som nu när jag försökte hitta Arga bibliotekstantens rekommenderade Mitchell & Webb-sketch om en galen biblioteksbesökare, men istället snubblade på det här klippet. Verkligen mitt idealyrke.

Tillvänjning

"Monet hade kommit till Norge för att möta snön, och det var den han var mest upptagen av, men först blev han överväldigad och nedstämd. Att det skulle vara så mycket av den och att det skulle täcka hela det frusna landskapet, hade han inte föreställt sig."

I Nationalmuseums vackra bok om Impressionismen och Norden hittar man bland annat den fascinerande berättelsen om "Monet och Norge", Karin Hellandsjos beskrivning av hans studieresa i det på 1890-talet trendiga kulturlandet.

För alla som nedslagits av den senaste tidens växlingar mellan snö och vårsol är det möjligtvis hoppingivande läsning. Om snön någon gång skulle få för sig att ligga kvar längre än någon dag skulle vi kanske också få uppleva samma övergång från förtvivlan till hänförelse som Monet:

"Jag arbetar utan uppehåll... trots snön... jag ser bara vackra ting, bara vackra synintryck, som jag inte var i stånd att se från början... i Frankrike har man ingen aning om att det finns sådana snöeffekter, det är vidunderligt."

Sommartidsaggressivitet

Ett fenomen jag upptäckt för första gången i år är sommartidsaggressiviteten. Alltså inte den generella aggressivitet som kommer sig av att folk blir trötta av att förlora en timme vid omställningen till sommartid. Utan den aggressivitet som riktar sig mot det faktum att sommartidsomställningen över huvud taget existerar.
Att se sommartidsomställningen som ett slags myndighetsutövning, eller konspiration if you will, har liksom aldrig slagit mig. Men nu när flera människor i min vänkrets börjat tala om den på det sättet behöver kanske också jag tänka om. Jag har länge sett sommartid/normaltid som något naturligt, möjligen påkallat av gud. Det kan bero på att jag föddes ett år efter att det slutligen infördes i Sverige 1980, och att jag alltså inte har något att jämföra med. Mina källor menar att införandet var en energibesparande åtgärd, p.g.a. oljekrisen, som genom att utnyttja soltimmarna bättre skulle sänka elkonsumtionen.
Även nu när jag är insatt i den nedriga historien bakom sommartidens införande har jag egentligen svårt att upparbeta den nivå av rättmätig ilska som krävs för att kunna kvalificera mig för riktig sommartidsaggressivitet. Av något skäl verkar folk till exempel sällan bli lika aggressiva över omställningen till så kallad vintertid.

torsdag 26 mars 2009

Hela vägen till Hässelby.

Idag åkte Total Eclipse-kollektivet hela vägen till Hässelby. Där hängde vi på beroendemottagningen och Elise visade mig hur man för in läkarmummel i journalsystemet. Sen åkte vi till Åhléns city och lunchade på takterassen igen. Den här gången var vi dock inte ensamma i solen. En stor mås dödspsykade ena halvan av kollektivet genom att insistera på att sitta 2 meter från vårt bord och rumstrera bland övergivna kaffekoppar.

Den andra halvan av kollektivet kan ni lära känna lite bättre hos DN idag.

När jag ändå gör reklam för oss vill jag tipsa om Vi läsers författarblogg-omröstning. Jag vet, jag har ingen skam i kroppen!

tisdag 24 mars 2009

Under bältet


Pengar i sjön

I helgen åkte jag fram och tillbaka till Värmland med min lilla röda Opel. Något jag och mina medresenärer la märke till var att hela Sveriges bilägande befolkning har köpt en Volvo eller en Saab. Vi var fullständigt omringade av Saabar och Volvosar och ofta körde de i små gäng med bara Saab eller bara Volvo, en tillfällig bilmärkesgemenskap på väg till Karlstad.

Att Saab skulle vara på konkursens rand verkar därför föga sannorlikt. De har ju uppenbarligen sålt hur många bilar som helst, dyra bilar! Troligtvis har de velat göra något ballt med alla pengar och typ startat ett skivbolag.

Från en diktsamling till en annan

En av många saker jag planerat göra nu i vår var att skriva klart min D-uppsats om Ann Jäderlunds Rundkyrka och sjukhuslängor kring vattnet... Men av flera skäl - att en färdig d-uppsats är det ultimata beviset på att man inte är en riktig kulturarbetare, och att jag helt enkelt inte behövde - har jag ännu en gång skjutit upp det till en annan termin.

Däremot recenserade jag häromdagen Jäderlunds senaste diktsamling, med 62 tecken i titeln, här.

Dåliga hårår


Det tog mig ett bra tag att inse att piffiga Margene i Big Love spelades av samma person som nördiga Diane Snyder i småstadsserien Ed. Främsta skälet måste ha varit den fuktiga afro som var hennes kännetecken på den tiden (början av 00-talet).
Det enda som har varit svårare än att göra kopplingen Margene/Diane är att hitta bildbevis för Ginnifer Goodwins dåliga, pre-plattång hårår, men frisyren finns till allmän beskådan varje vardag 17.35 på Kanal 9.

torsdag 19 mars 2009

Dålig recessionista

Jag letar också vårtecken, men jag föredrar att göra det i butiker eftersom det fortfarande är lite kyligt ute. Min teori är att om man shoppar som att det är vår så kommer det också att bli vår snabbare. Tyvärr går detta inte riktigt ihop med det nya protestantiska shoppingidealet som skapat uttryck som "recessionista". Tydligen är det inte längre okej att konsumera sig till lycka, men personligen tänker jag nog bara låtsas att jag har missat memot.

onsdag 18 mars 2009

C tipsar:

Sol ute, sol inne.



Medan Elise letar apokalyptiska tecken letar jag vårtecken. Just idag har vårtecknen varit överallt. Det är soligt och varmt nog för vårjacka och pumps, ingen mer femkilos-duffel! Jag lämnade dock pumpsen hemma när jag och hunden gick på långpromenad i årstaskogen. Där är det fortfarande ganska lerigt på sina ställen.

Dagens måsten är tråkiga saker: disk och brev till csn. Dessutom måste jag packa inför min roadtrip till Värmland. Jag vet inte vad jag ska packa ner och har inte varit på skidresa sedan jag var i Österrike på gymnasiet (och då stukade jag foten redan i Danmark). Borde det inte vara vår även i värmland?