Daddys girl

Läser på Jezebel om läskiga pappor och Obama och hans döttrar. Kommentarerna är hilaroious:

When I found at that my boyfriend at the time was married (long story), and I
called my dad in tears, he said "What an asshole! If I ever see him I'm going to
hit him in the head with a stale baguette!" I was like "A baguette? That's not a
very practical weapon." He replied, "Well, I don't want to seriously hurt him,
but he needs to know he can't treat my daughter like that!"

Dagens outfit:

Casual friday-Obama goes after work.

2009

Nyanseringsideologin

I DN Kulturs serie om sånt som är typiskt för 00-talet skriver Malte Persson om dumhetens utbredning i allmänhet och George W. Bush i synnerhet. Där tar han också upp W:s effekt på motståndarna: "En av alla dåliga saker med Bush var att han fick sina motståndare att överta sin egen binära logik: en enkel uppdelning i gott och ont, men med omvända förtecken."

I stället efterlyser han ett återupptäckande av nyanserna, och än så länge ser det hoppfullt ut. Det som kännetecknat Obamas uttalanden och agerande under valkampanjen - och under hans första veckor som president - är just hans förmåga till nyansering. Att tala både till amerikanska patrioter och världen. Att inkludera både den kristna högern och predikanter med CV från medborgarrättsrörelsen. Det är förstås också det som har en tendens att då och då inge alla grupper med en känsla av frustration och som i värsta fall kan leda till att han lämnar politiken lika utbuad av de väljare och artistskaror som upphöjde honom dit som en gång Tony Blair. Men so far so good.

I The Audacity of Hope, där Obama lägger fram sin politiska agenda är det också denna inklusiva syn som han betonar. Det är mer som samlar amerikanerna än som delar dem.

Detta belyses inte minst i en anekdot om ett sammanträffande med Bush på en officiell funktion. Bush är president och Obama senatorn som fått några minuter i strålkastarljuset. Bush konverserar honom glatt och erbjuder lite alkogel efter allt handskakande, vilket Obama artigt accepterar. Det är ett varmt porträtt av en kollega som tecknas, inte bilden av en irriterande meningsmotståndare. Men det finns också en dubbelhet i den ömma gest som avslutar mötet:

"We laughed, and as we walked to the door I told him a few stories from the campaign. It wasn't until he had left the room that I realized I had briefly put my arm over his shoulder as we talked - an unconscious habit of mine, but one that I suspected might have made many of my friends, not to mention the Secret Service agents in the room, more than a little uneasy."

1800 vs 2000

Det är nu dags för Barry att bli president, och inte en dag för tidigt. George W. Bushs sista dag som president var inte direkt förtroendeingivande.


Annars håller vi Total Eclipsare oss kvar i 1800-talet. I fredags såg vi Charlotte Löwensköld i mycket trevligt sällskap, på lördagen besökte jag Hallwylska museet , och helgen avslutades med ett tematiskt passande strömavbrott.


Strömavbrottet tjänade förstås som en utmärkt påminnelse om att Jane Austen, C. H. Benckertmöbler och melodramatiska Scarlett O'Hara-look-a-likes alla är väldigt trevliga saker, men att vattenkokare, laptopdatorer och TV-apparater också har sina förtjänster.

För att citera Peep Shows historienörd Mark:
"She’s good for me, Jez, She’s dragging me into the twenty-first century with its meaningless logos and ironic veneration of tyrants. It’s all good, my friend."

What would Oprah do?

Total eclipse-bloggen har ju som bekant Oprah som förebild i livet. Och vi hade svårt att hålla tillbaka tårarna när vi såg henne i folkhavet framför Barry när han höll sitt segertal. Vi har också hoppats på en ministerpost för henne men inte riktigt kunnat välja vilken som skulle vara bäst. Borde hon inte ha varit VP, egentligen?

Hur som helst verkar andra, kanske inte helt tillförlitliga, källor peka på att hon ska bli Londonambassadör!

Ett långsamt farväl

Även om det förstås är glädjande att det amerikanska folket nu har valt en president som inte bara kan läsa utan också skriva böcker, tillträder Barack Obama inte sin post förrän den 20 januari 2009.

Det återstår alltså att se hur W väljer att avsluta sina åtta år som president. Hittills verkar han välja den värdiga vägen, och har till exempel bjudit in Barry och Michelle på middag i Vita Huset, så fort de har tid.

Samtidigt kan det ju vara frestande att på något sätt avrunda sin karriär med en smäll, vilket gör att de närmsta månaderna kanske inte nödvändigtvis kommer att vara den lugna övergång som börsanalytikerna hoppas på.

I kategorin "avslut" har det här förresten alltid varit min favorit.