The Big Bangs Theory II

Amanda Hjeeelp!

Teresa den enda frågan man behöver ställa sig så här år gällande frisyrer är - funkar den med basker?

Amanda Såhär års? Jag tänker tvärt om - nu kan jag ha lugg för det är flera månader tills jag behöver tänka på mössa igen.

Teresa men basker! Det ultimata vinternästanvår-plagget! (pair it with your favourite skinny jeans)

Amanda Hahaha, men jag dör svettdöden av basker såhär års.

Teresa SVETTDÖDEN?! vet du hur kallt det är ute? dog kölddöden i morse.

Amanda Men tillbaka till ämnet. SKA JAG KLIPPA MIG EN LUGG?

Teresa basker + fin tunn schal + läderjacka = bästa duskaintetrodetblirsommaroutfiten.

Amanda Men mitt hår är ju som en pälsmössa i sig. Jag promenerade fram och tillbaka i årsta imorse och först var det kallt, sen ba SVETTEN!

Teresa Det tycker jag talar för lugg. Mindre hår, plus fint till basker.

Amanda ‎+ att jag kommer se härligt kristen ut i Cattis spetsklänning!

Teresa vi ska ju starta ett kristet band, gottta look the part!

Amanda Jag insisterar på att vi gör en "rockig" version på "Han har öppnat pärleporten.."

Teresa Christian rock!!!!

Amanda Åh, när jag var på netonnet hade de en stor mintgrön akustisk gitarr, den borde den kristna gitarristen ha!

Teresa va, jag trodde bara vi skulle spela tamburin och marackas?

Teresa gitarr = inte så kristet

Amanda Jo, men om man spelar "rock" och dessutom har den hängande väldigt högt, inte på höften.

Amanda


Teresa Ah, dåså. som jesus skulle haft den!

Amanda Precis, inte som Elvis, den snuskhummern!

Lisa Lugg it. Särskilt om den är så där lite rund. Min hellugg la sig som en svettstripig rullgardin på min panna, men det är för att jag har rakast hår i världen. (Vilket btw också skulle göra sig i en kristen gittarrgrupp, inget c-c-curly här inte.)

Amanda Lisa, du har kristnare hårfärg också! Inte som Teresa, jag och babylons sköka!

Teresa jesus, och tidiga beatles.

Lisa Jag har överhuvud taget en mycket kristen look, ge mig en höghalsad blus så kan jag smuggla knark som ingenting!

Teresa alltså, jag vill bara skriva ut hela den här dialogen och rama in den som monument över vilka fantastiska människor vi är.

Hårblogg: djävulens tal

Återkommande läsare vet att jag har haft svårt att hitta min röda hårfärg. Jag köpte den sista förpackningen på Åhléns City och sen tog de inte in den igen. Då lyckades jag hitta den i Tensta men nu har samma sak hänt där. I jakt på alternativ hittade jag en färg som egentligen är lite för blå i tonen men med färgnummer 666 och namnet Babylon. Det är ju såklart helt oemotståndligt, jag älskar roliga namn på smink, nagellack och sånt.















Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakansrött och lyste av guld och ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, som var full av skändligheter och smutsen från hennes otukt. Och på hennes panna var ett namn skrivet, en hemlighet: Det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden. Och jag såg att kvinnan var berusad av blodet från de heliga och blodet från Jesu vittnen. Och jag såg på henne med stor förundran.

Fredagsunderhållning

Modeblogg: Skor.

Jag har förresten blivit ombedd att modeblogga mer. De här är mina finaste födelsedagsskor, perfekta på alla sätt. Om det inte vore för att jag verkligen behöver jobba nu skulle jag skriva en pastisch på den där dikten med fotspåren i vattenbrynet där de enda fotspår man behöver är (något vingliga) kilklacksspår. Inte för att jag någonsin skulle gå med mocka i blöt sand men ni förstår den förbehållslösa kärleken!



"Ty kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den.
De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den.
Om någon ville ge alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bli försmådd."

Och gud såg att det var gott.

Athena, Elise, Elisabeth Hjorth och Ann Jäderlund.

För att gud blir glad då.

Ikväll är det Semafor på Högkvarteret:

I begynnelsen var ordet. Sen dog gud och litteraturen blev materiell. Men det gudomliga finns fortfarande närvarande i den svenska samtidslitteraturen. I heliga Birgittor och konverterande Kristinor, i sufiska verser och katolskt symbolspråk. Gud är en uppfordrande närvaro och en gloria kring författarens huvud.

Är författaren själv en sorts gud som skapar världen i text? Finns det paradisisk eller diabolisk skrift? Kan man transcendera bokstavens begränsning med det gudomligas hjälp?

Semafor goes divine och dyrkar den svenska samtidslitteraturen. Vi bjuder in författarna Ann Jäderlund (Bonniers) och Elisabeth Hjorth (Norstedts) till ett samtal om tro och etik som tema och litterär position. Tova Gerge gör ett framträdande utifrån antologin Poeter och profeter och vi återintroducerar den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong'o på svenska.

Dinosaurieutvecklingen

Årets födelsedagskalas höll på att sluta i en riktig religiös strid. Flashiga Jesuskoppen, som både "saves" och "shaves" överglänste till att börja med stackars växande dinosaurien, till evolutionssupportrarnas förtret. Men så här i efterhand står det klart att även evolutionen har sin charm.

- dog

Michael Jackson är död och medierna gräver fram alla som någonsin träffat honom, för en kommentar. I P1 för en "svenskättad" ljudtekiker uttala sig och i DN citeras Uri Geller. Magikern Uri Geller, var det inte han som böjde skedar?

Och när kommer obduktionsprotokollet finnas på flashback?

Google och världsherraväldet

En lite märklig sak med Google Earth är att jag kan få skarpare och mer inzoomade bilder över marinbasen där jag har min segelbåt, än vad jag får över min bostad i närförort. Jag kan utan problem peka ut vilken båt vid bryggan som är min, men absolut inte urskilja min balkong från grannens.

Vem behöver lägga pengar på spionsatelliter nuförtiden när man kan få skarpa bilder på pansarbåtar liggandes ihamn, via google?

Boktipset

Idag hade Total Eclipse-kollektivet en Rules by Mary-dejt på Textmässan. Vi gick hand i hand och tittade på böcker. Jag fick leka min favoritlek: "Den har jag-leken" och Elise filmade och samlade klipp till kommande tv-program. En informationsmiss gjorde att vi fick lyssna på en läskig man i skägg och shorts men vi överlevde utan vidare men.

Mitt bästa bokfynd var den alldeles nyutkomna Kurt i Kurtby av Erlend Loe.



Kurt och familjen ska åka på semester men tappar bort sig på väg till Stockholm och hamnar i Kurtby där pingiskyrkan söker ny pastor efter att den gamla råkat bli tagen av polisen. Församlingen leds av Kirsti Brud som övertygar den semesterskäggige Kurt att bli ny pastor.

Som en råtta

Eftersom det har varit långfredag har jag förstås kollat på Perecfilm .

Helges vägar äro outgrundliga

I den senaste facebook quiz:en "Vilken känd brottsling är du?" blev jag självklart Helge Fossmo. Jag tänkte att det mest var på grund av min insulinnivå, men sedan visade sig nästan alla jag känner också vara Helge. Började därför undra om det är något med kulturarbetaryrket som drar till sig Fossmos - som enligt Facebook karakteriseras av god övertalningsförmåga olyckligt kombinerad med passivitet.

Den som inte tar bort tvättluddet ska dö. But why?

Tvättstugelappar om luddet i torktumlarens luddfilter verkar vara den absolut vanligaste arga lappen, grannar emellan. Men jag kan inte riktigt förstå varför. Vad är det som är så oerhört provocerande i att någon inte har tagit bort luddet? Jag har aldrig tittat i luddfiltret innan jag börjat tumla tvätten för att se att det är tomt. Borde man det?

Jag förstår å andra sidan inte heller varför man inte skulle ta bort luddet efter sig eftersom det inte är det minsta jobbigt och tar högst 10 sekunder.

Luddkonflikten är ett mysterium för mig. I mitt hus är den inte särskilt aktiv heller, tack och lov. Däremot har några roliga medlemmar bestämt sig för att kräva skadestånd för psykiskt lidande för att det har varit problem med varmvatten i huset. Vad de inte verkar förstå är att i en brf finns inget "dom" som betalar och om alla lägenheter har haft problem med varmvattnet och ska få skadestånd kan alla medlemmar lika gärna betala 100 kr till sig själva. Jag vet inte heller vari den psykiska skadan skulle ligga, att inte kunna diska utan vara tvungen att titta på tv istället? Oh nej!

The Musical is Back...

... inte för att jag vet om det är önskvärt. Men Beyoncé och Big Love-Amanda Seyfried i ett och samma dansnummer är jag definitivt för.

Pjäsen i pjäsen

Alas! Lover’s Vows, den obligatoriska pjäsen i ”pjäsen”, som i Jane Austens mest seriösa försök till seriositet (annars har hon ofta svårt att inte skratta åt sig själv och människorna) Mansfield Park, för henne så nära Shakespearetragedi som hon kan komma utan att förlora sig själv. Så här skriver min favoritmunk dom Nicholas om hennes grepp:

“(I often feel the significance of Lovers' Vows is underestimated, and I would dearly love to see the Jane Austen Society perform or at least read it. I shall not take a part myself. Well – if you insist: and only in a pink satin cloak.)”

Och Lover’s Vows är verkligen mycket central i romanen, explosionen ur vilken samtliga av de potentiella parbildningarna skapas. En ungdomlig lek med gestaltning av förbjudna känslor, som alla ungdomar utom de ständigt moraliska Edmund och Fanny gottar sig i. Samtidigt är det som om Austen inte kan låta bli att ironisera, ens i Mansfield Park som berör så allvarliga ämnen som fattigdom och andlighet. När hon slänger in det detta tunga metalitterära grepp, tar hon också chansen att driva med sina moralföredömen.

Så unga och ändå så högfärdiga, tänker hon kanske om Edmund och Fanny, och utsätter dem för teaterpjäsens test, ett test ingen av dem kan stå emot, trots högljudda protester. Fannys ära räddas enbart av en slump, när husets patriark dyker upp deus ex machina och återställer ordningen. Ja, äran är räddad, men försvinner bilden av henne och prästkandidaten Edmund som hycklare någonsin från läsarens sinne? ”The irony is compounded”, skriver dom Nicholas, “when Edmund acts the part of a clergyman, despite giving six separate reasons why he will not.”

True Bloop

Caroline Ringskog Ferrada-Noli hyllar i senaste Rodeo True Blood. Hon har verkligen fattat, hon är verkligen nere med serien, hon kan verkligen alla referenser och hon kan verkligen namndroppa. Problemet är bara att det verkar som om hon inte har sett serien utan bara några youtube-klipp och introt.

Hon kallar flera gånger hålan Bon Temps för Marthaville och visserligen nämns Marthaville några gånger (t.ex. i youtubeklippet där Sookie säger "Marthaville is getting a Starbucks") men det går inte att missa att de bor i Bon Temps.

Och hon påstår att Eric, spelad av Alexander Skarsgård, pratar svenska när han är stressad. Ganska diskret stress, i sådana fall. Han säger "Vår lilla djurpark börjar växa till sig" när han träffar Sookie för att hon inte är helt vanlig och han känner det på sig. Om han även blir stressad av det döljer han det väl. Men om man inte har sett avsnittet utan säg ett klipp på youtube där han först pratar svenska, klipp, flyr från en razzia kanske man kan tro att det är vapyrkod för "alla ut!".

Vad är det med "journalister" och att inte kolla på serier man skriver om? Strunta inte i faktagranskningen, för som Morrissey säger:

Cause there's always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall

Stress, stress

Kina - ett föredöme för oss alla.

Kina förbjuder mimande. Och jag föreslår att EU följer efter. Eller för att citera Giles från min favoritserie: "Nobody deserves mime, Buffy!"

Dålig stämning

Det finns bra och dåliga skäl att stämma folk, mer eller mindre chanslösa stämningar.

I veckan stämde franska presidenten Nicolas Sarkozy f.d. chefen för den franska spionorganisationen R.G., för att hans anteckningar om Sarkozys och andra politikers privatliv läckt ut till pressen. Tydligen är Sarkozy sur över att hans otrohetsaffärer nu uppmärksammas offentligt. Sarkozys oro känns minst sagt överdriven med tanke på att han är gift med en kvinna som skapar material nog för en hel skvallertidning varje vecka. Carla Brunis senaste tilltag var ju singeln "Tu es ma came", med en låttext om hur maken är som afghanskt heroin.

En stämning som kanske trumfar Sarkozys i galenskap är annars nebraskasenatorn Ernie Chambers stämning mot Gud (p.g.a. hot om terrorism mot mänskligheten i Bibeln), som avslogs i veckan. Chambers verkar dock vara en långt mer sympatisk människa än Sarkozy, och en långt bättre representant för begreppet "maverick" än sin alaskakollega Palin och hennes polare Tyrannosaurus McCain.

Äntligen!

Här på totaleclipse-bloggen är vi inte så nere med naturvetenskapen. Därför har vi haft lite bekymmer med Nobelpriset. Priset i medicin var ju inte särskilt svårbegripligt, vinnarna hittade virus och det var bra.

Men sen kom fysikpriset och som vanligt är det helt obegripligt. "För upptäckten av mekanismen för spontant symmetribrott inom den subatomära fysiken" Vilket, har jag läst, ska ha med kvarkar att göra, och antimateria, och att saker om inte borde existera gör det ändå. Kanske innebär det även att saker som borde existera inte gör det (vilket skulle förklara alla försvunna strumpor, nycklar, gardiner och den där espressomaskinen jag lyckats tappa bort).

Det är dock fint med vilken tvärsäkerhet vetenskapsjournalistiken rapporterar:
"Ett litet avsteg från symmetrin med en enda partikel materia extra på tio miljarder antimateriepartiklar fick vår värld att leva vidare."

Inte ett kanske eller möjligtvis inpetat någonstans. Inte ens ett cirka.

Bok & Biblioteksbjudningen

Till skillnad från min bloggkollega Faxmaster Flash är jag inte helt övertygad om att Bokmässan bäst jämförs med Hultsfredsfestivalen. Efter årets besök drar jag nog hellre paralleller till PRO:s årsstämma.

Religiösa galningar, garderobsnazister från Skara och damer med lila hår befolkade större delen av mässhallen. Cecilia Hagen drog lyssnare.

För vår del var några av höjdpunkterna gratiskaffet, smågodiset och pennorna med rosa hjärtan. Våra största inköp gjorde vi i Vittherhetsakademins och Riksarkivets montrar.

Dagen avslutades med middag på det charmerande värdshuset Gyllene Uttern.

Dagens outfit? Faxmaster Flash sportade sin rosa pashmina, och själv bar jag pensionärsdamernas signalfärg, lila. Med den äran.