Lunnefågelns förbannelse

Lunnen dör genom vatten, sjunker när stunden är inne, sjunker i djuphavets ström, miljoner och åter miljoner förvandlas av åldriga bottnar, det atlantiska mörkret förtär sakta och ljudlöst dess kropp, "en gång högrest och vacker som du" - koralliskt förseglas alla årstiders skrin.

Gunnar D. Hansson, ur Lunnebok

Vi har tidigare skrivit om Gordon Ramsays lunnefågeljakt här på bloggen. Nu ser vi effekterna av hans förkastliga handlingar: otur både i kärlek och affärer.

Jag vill inte låta vidskeplig, men vissa saker kanske helt enkelt är för söta för att jagas?

Pow! Pop! Puffin!

Att Island ligger pyrt till har väl inte undgått någon, men att deras sötaste fågel, lunnefågeln, också är hotad är kanske en nyhet.

Det största hotet heter Gordon Ramsay, även känd som Den elake kocken, ett epitet som jag alltid tagit för en överdrift, en del av en machoimage som Ramsay i egenskap av glorifierad mattant knappast kan leva upp till i verkligheten. Inte ens självbiografin Humble Pie med dess imponerande katalog över metoder att förnedra människor, lyckades övertyga mig om motsatsen.

Men när Ramsay igår dök upp hos Jay Leno och meddelade att han varit på lunnefågeljakt satte både jag och min pojkvän kvällsteet i halsen. Lunnefågeln med dess sorgsna clown-look, som på engelska har det passande namnet puffin (lite som en "penguine", fast uppuffad), som inte kan flyga eftersom den är för fet för att bära sig själv (adorable!) - Ramsay kunde lika gärna sagt att han skjutit jultomten.