Efter att ha provat alla glasögonen i fredags gick Caroline och jag på dramaten och såg Slott i Sverige av Francoise Sagan. Och den var jättebra! En bra pjäs på dramaten? I don't belieeeve you! Jodå, rolig och obehaglig och oväntad.
Och ikväll var Caroline och Total eclipse-kollektivet på SR's litteraturprisutdelning i Bergwadhallen. Lyssnarjuryn delade ut sitt pris och en extremt norrländsk Santino berättade om hur han hade läst böckerna i en liten koja i skogen (True story!).
Trevligt och kulturellt. Och inte ens om 20 år kommer vi vara bland de äldsta om vi gör om samma saker.
Visar inlägg med etikett dramaten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dramaten. Visa alla inlägg
måndag 15 mars 2010
torsdag 5 november 2009
Opera 1.01
När jag vaknade imorse av att grannbarnet fick spel och vägrade gå till skolan och skrek "JAG VÄÄÄÄGRAR!!!" så att hela huset hörde det blev jag först väldigt sur, sen fick jag själv ett utbrott över det vidriga vädret och sen undrade jag varför jag hade ont i fötterna. Jag brukar bara vakna med fotledsvärk om jag kvällen innan svirat runt i höga klackar och druckit vin och det hade jag tyvärr inte gjort.
Men så slog det mig att jag ju satt inklämd i ett pyttesäte på Kungliga Operan under 4 timmar igår. Människor måste verkligen ha varit mindre förr i tiden, eller så är mågruppen bara små, små östermalmstanter.
Det var ovant och ibland lätt obegripligt att se Xerxes på Operan. Handlingen var flyttad till 1930-talet och kostymerna var fantastiska men för oss som satt strax under taket hade kostymören gärna fått göra tydligare skillnader mellan de olika mansrollerna som ofta var intill förvirring lika, för att inte tala om hur svårt det var att se (och höra!) skillnad mellan män som spelas av kvinnor och kvinnor som spelas av kvinnor och klär ut sig till män.
Och hur har de råd att ha en enorm kör som är på scen högst 15 minuter sammanlagt? Även på Dramaten verkar de ha ett behov av att fylla upp scenen med statister, småroller och barn och jag förstår inte riktigt hur de motiverar det.
Ikväll blir det Semafor Goes Old School och på lördag mer psykchefstraumabearbetning på Stadsteatern. Och nu måste jag stänga av P1 morgon för att jag inte klara både snöstorm och Camilla Kvartofts idioti("men varför inte bara erkänna att vissa i samhället är viktigare än andra?" huh?!)!
Men så slog det mig att jag ju satt inklämd i ett pyttesäte på Kungliga Operan under 4 timmar igår. Människor måste verkligen ha varit mindre förr i tiden, eller så är mågruppen bara små, små östermalmstanter.
Det var ovant och ibland lätt obegripligt att se Xerxes på Operan. Handlingen var flyttad till 1930-talet och kostymerna var fantastiska men för oss som satt strax under taket hade kostymören gärna fått göra tydligare skillnader mellan de olika mansrollerna som ofta var intill förvirring lika, för att inte tala om hur svårt det var att se (och höra!) skillnad mellan män som spelas av kvinnor och kvinnor som spelas av kvinnor och klär ut sig till män.
Och hur har de råd att ha en enorm kör som är på scen högst 15 minuter sammanlagt? Även på Dramaten verkar de ha ett behov av att fylla upp scenen med statister, småroller och barn och jag förstår inte riktigt hur de motiverar det.
Ikväll blir det Semafor Goes Old School och på lördag mer psykchefstraumabearbetning på Stadsteatern. Och nu måste jag stänga av P1 morgon för att jag inte klara både snöstorm och Camilla Kvartofts idioti("men varför inte bara erkänna att vissa i samhället är viktigare än andra?" huh?!)!
onsdag 21 oktober 2009
Muntra fruarna på Skansen
John Cairds uppsättning av Shakespeares Muntra fruarna i Windsor på Dramaten har försetts med Sundbornkostym. Scenografi, kostym och musik vittnar om att vi befinner oss i ett nationalromantiskt sekelskiftessverige. Scenrummet är fyllt av höga björkar, och när det befolkas av barn i knästrumpor och kvinnor i långa kjolar blir det med ens Frukost under stora björken av Carl Larsson (1896). Däremot besvaras aldrig frågan om varför vi befinner oss här. Själva berättelsen om den tjocke och fryntlige förföraren Falstaff som i ett desperat försök att tjäna pengar uppvaktar de två redan gifta fruarna Page och Ford har ingen tydlig förankring i Skansen-land, och detta val motiveras heller aldrig under föreställningens gång.
Men likväl är vi här. Folkmusiken som ackompanjerar föreställningen spelas av musiker i folkdräkt. Pjäsens grundlurade förförare Falstaff och det faktum att han inte är ifrån orten gestaltas väl i hans kostym; hans rymliga kostym går i mustiga färger och mönster, och på huvudet bär han en fezliknande huvudbonad. Han är annorlunda, han är tjock och han är rolig. Shakespeares ursprungstext har sagts handla delvis om klass, något som även Dramaten vill påskina i presstexter, men detta gestaltas endast ytligt i närmast övertydlig kostym. I Cairds uppsättning finner jag inget som tyder på att den diskussionen är närvarande: fokus ligger på komiska förvecklingar och lurendrejerier snarare än på ett intresse för karaktärernas förutsättningar eller sociala status.
Även traditionella idéer om kön genomsyrar föreställningen. Sekelskiftets viktorianska tankar präglar kostymen, med korsetterade kvinnoliv och mer funktionella manchester- och tweedkostymer för herrarna. De muntra fruarna framstår som listiga och sluga, samtidigt som männen är dåraktiga och fåniga. Det stör mig inte att kvinnorna tillskrivs intelligensen i denna pjäs, men jag har problem med uppdelningen emellan könen. Det blir så tydligt att det handlar om kvinnors och mäns olika intressen och att de ställs emot varandra som två skilda grupper. Det är en omodern syn på samhället och understryks ytterligare av det farsartade inslaget när Falstaff hysteriskt jagas runt på scenen iförd kvinnokläder. En man i kvinnokläder verkar vara höjden av humor.
På Dramatens hemsida finns en intervju med Caird där han försöker beskriva valet att placera just denna komedi i det förra sekelskiftets Sverige. Han pratar om att Carl Larsson målade ”such a warm community of people” men lyckas inte ens där förmedla varför man förlagt pjäsen i konstnärens samtid. Kanske handlar det om ett eget intresse för de svenskt nationalromantiska, eller så är det en typ av publikfrieri för att få den svenska publiken att identifiera sig med något hemtamt, traditionellt. Scenografi, kostym och mask är alltså på en gång genomtänkt och inte: den är konsekvent och följer en tydlig idé men denna idés förankring i berättelsen verkar inte existera.
Uppsättningen är lustig underhållning byggd på folkliga, humoristiska konventioner om kön, sexualitet och kärlek. Letar man efter ett budskap är det varken särskilt politiskt eller ens tydligt. Det är snarare en lättsam moralisk förkunnelse betraktaren får med sig – låt inte din hybris och ditt sexuella bekräftelsebehov ta över, och du riskerar att bli utmobbad av hela gemenskapen om du särskilt underskattar kvinnor. Men varför behöver man idag påpeka att man inte ska underskatta kvinnors intelligens? Och varför är det roligt? Ytterligare ett budskap som skönjas när Anne och Fenton till slut får varandra är att den romantiska kärleken är värdefullast av allt och inte har att göra med pengar eller maktinstanser som föräldrar.
Men jag undrar fortfarande vad som känts aktuellt i denna pjäs när man tagit beslutet att sätta upp den. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan Shakespeareuppsättning jag sett, Alexander Mörk-Eidems En midsommarnattsdröm som hade premiär 2006 på Stadsteatern. Genom att använda populärkulturella referenser från andra halvan av 1900-talet tillgängliggjordes komedin och blev förutom fantastiskt rolig även smart och aktuell då den genom en skarp läsning fick dessa ”eviga teman” som kärlek och svartsjuka att säga något om (och till) oss idag. Föreställningen var en succé besöksmässigt och gillades även av kritiker. Uppenbarligen går det att vara folklig, rolig och smart på samma gång. Det, om något, kan väl förknippas med Shakespeare.
Gästbloggare: Caroline Malmström
Men likväl är vi här. Folkmusiken som ackompanjerar föreställningen spelas av musiker i folkdräkt. Pjäsens grundlurade förförare Falstaff och det faktum att han inte är ifrån orten gestaltas väl i hans kostym; hans rymliga kostym går i mustiga färger och mönster, och på huvudet bär han en fezliknande huvudbonad. Han är annorlunda, han är tjock och han är rolig. Shakespeares ursprungstext har sagts handla delvis om klass, något som även Dramaten vill påskina i presstexter, men detta gestaltas endast ytligt i närmast övertydlig kostym. I Cairds uppsättning finner jag inget som tyder på att den diskussionen är närvarande: fokus ligger på komiska förvecklingar och lurendrejerier snarare än på ett intresse för karaktärernas förutsättningar eller sociala status.
Även traditionella idéer om kön genomsyrar föreställningen. Sekelskiftets viktorianska tankar präglar kostymen, med korsetterade kvinnoliv och mer funktionella manchester- och tweedkostymer för herrarna. De muntra fruarna framstår som listiga och sluga, samtidigt som männen är dåraktiga och fåniga. Det stör mig inte att kvinnorna tillskrivs intelligensen i denna pjäs, men jag har problem med uppdelningen emellan könen. Det blir så tydligt att det handlar om kvinnors och mäns olika intressen och att de ställs emot varandra som två skilda grupper. Det är en omodern syn på samhället och understryks ytterligare av det farsartade inslaget när Falstaff hysteriskt jagas runt på scenen iförd kvinnokläder. En man i kvinnokläder verkar vara höjden av humor.
På Dramatens hemsida finns en intervju med Caird där han försöker beskriva valet att placera just denna komedi i det förra sekelskiftets Sverige. Han pratar om att Carl Larsson målade ”such a warm community of people” men lyckas inte ens där förmedla varför man förlagt pjäsen i konstnärens samtid. Kanske handlar det om ett eget intresse för de svenskt nationalromantiska, eller så är det en typ av publikfrieri för att få den svenska publiken att identifiera sig med något hemtamt, traditionellt. Scenografi, kostym och mask är alltså på en gång genomtänkt och inte: den är konsekvent och följer en tydlig idé men denna idés förankring i berättelsen verkar inte existera.
Uppsättningen är lustig underhållning byggd på folkliga, humoristiska konventioner om kön, sexualitet och kärlek. Letar man efter ett budskap är det varken särskilt politiskt eller ens tydligt. Det är snarare en lättsam moralisk förkunnelse betraktaren får med sig – låt inte din hybris och ditt sexuella bekräftelsebehov ta över, och du riskerar att bli utmobbad av hela gemenskapen om du särskilt underskattar kvinnor. Men varför behöver man idag påpeka att man inte ska underskatta kvinnors intelligens? Och varför är det roligt? Ytterligare ett budskap som skönjas när Anne och Fenton till slut får varandra är att den romantiska kärleken är värdefullast av allt och inte har att göra med pengar eller maktinstanser som föräldrar.
Men jag undrar fortfarande vad som känts aktuellt i denna pjäs när man tagit beslutet att sätta upp den. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan Shakespeareuppsättning jag sett, Alexander Mörk-Eidems En midsommarnattsdröm som hade premiär 2006 på Stadsteatern. Genom att använda populärkulturella referenser från andra halvan av 1900-talet tillgängliggjordes komedin och blev förutom fantastiskt rolig även smart och aktuell då den genom en skarp läsning fick dessa ”eviga teman” som kärlek och svartsjuka att säga något om (och till) oss idag. Föreställningen var en succé besöksmässigt och gillades även av kritiker. Uppenbarligen går det att vara folklig, rolig och smart på samma gång. Det, om något, kan väl förknippas med Shakespeare.
Gästbloggare: Caroline Malmström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)