Smell it, bitca!

Asos reade nagellack som jag har varit sugen på ett tag, så jag slog till och köpte sju på en gång. Fyra av dem var någon slags kungligt bröllopsspecial från Essie, känner mig mycket kunglig nu. De tre andra är från Paul & Joe, jag älskar flaskorna men lacken luktar lite hm... tant? Jag gillar annars mer lösningsmedelsluktande lack, som slutar lukta någonting alls när de har torkat. Men den här lukten hänger kvar, som en överparfymerad tant som hela tiden är utanför blickfånget men inte lämnar en ifred.

Risken med empire-modeller.

När 40-talisterna nu börjat gå i pension har gruppen "hurtiga, pigga pensionärer utan självbild om pensionär" blivit betydligt större. Och problemet med vem man bör erbjuda sittplats på kommunala färdmedel likaså. Om man inte tycker att man är en tant eller farbror utan fortfarande hänger med, då vill man troligtvis inte få sin ålder kastad i ansiktet varje gång man åker buss. Ett delikat problem.

Imorse hände dock följande mig:

Det var ganska fullt på tunnelbanan och jag stod inklämd i ett hörn. Bredvid mig stod en liten tant som med en marginal på åtminsone 15 år passerat pensionsåldern. Jag tyckte att någon kunde resa sig och låta henne sitta men när det blev en plats ledig insisterade hon istället att jag skulle ta den.

Vilka, förutom åldringar, bör man låta sitta på tunnelbanan?

Det här, mina vänner, är risken med en kappa i empire-modell,en modell som även är känd som barn-i-magen-modellen eller buffé-modellen.

Mellannamnens förbannelse

Jag är inte en vidskeplig människa, men ibland misstänker jag ändå att saker bortom vår kontroll styr vårt öde. Som våra mellannamn.

Ta George W. Bush till exempel... få verkar känna till det, men den där initialen döljer något som gör honom till namne med ingen mindre än Walker - Texas Ranger.

De har ju dessutom mycket gemensamt utöver namnet: kärleken till Texas, sin "camp appeal", en impulsiv våldsamhet och sin status som fiktionella karaktärer.

Barack Obamas mellannamn? Ehm, Hussein.

gothkatolik

Självbefläckelse är ett ord jag tycker man använder alldeles för sällan!

A friend says of Mark...

"At present she neither acquitted nor condemned him; she did not pass judgement. At the moment when she was about to judge him her cousin's voice had intervened, and, ever since, it was Miss Bartlett who had dominated; Miss Bartlett who, even now, could be heard sighing into a crack in the partition wall; Miss Bartlett who had really been neither pliable nor humble nor inconsistent."





















Under vilket stadie av livet är det man börjar fundera över vem som skulle vara "en vän" eller "a source close to the couple" om man skulle dyka upp i skvallerpressen?

I E. M. Forsters A Room With a View är det rätt uppenbart att det skulle vara miss Bartlett, den gamla ungmön som projicerar sin perverterade syn på sexualitet på den unga, påverkbara Lucy Honeychurch.

Trots att utgivningsåret är 1908 levererar boken en hel del moderna insikter - inte bara kring Florens och dess guideboksbesatta turisthorder (som dyrkar Machiavellis grav som vore den ett helgons, trängs på kommersialiserade piazzor, och aldrig tycks komma längre än det slitna Fiesole för att inta en andlös vy över renässansstaden).

Den synbart pryda miss Bartlett lyckas i alla fall plantera en sådan missriktad känsla av skam hos Lucy Honeychurch - som denna sedan själv konstruerar en alldeles utmärkt komplicerad väv av lögner utifrån - att det verkar obegripligt för läsaren hur det hela ska kunna sluta lyckligt innan sista sidan.

Lösningen ligger förstås i avslöjandet av miss Bartletts verkliga, bristfälliga natur. Hennes egen syndiga sida är sladdertackans, och den blir tydlig så fort hon fått en smak för det mondäna livet, självklart representerat av en talanglös men extravagant kvinnlig författare, inför vilken alla hennes skrupler plötsligt tycks som bortblåsta och alla möjliga hemligheter kan avslöjas för några ögonblicks känsla av storhet.

I Lucy Honeychurchs fall finns det vänliga människor i hennes närhet som kan styra henne rätt, men nuförtiden kan det - inte minst för före detta barnstjärnor som Britney Spears - även sluta så illa så att man gifter sig med en miss Bartlett.