"Works on a few levels, doesn't it?"

Det här, Michael Winterbottoms The Trip, kunde man se på filmfestivalen igår. Gjorde man inte det rekommenderar jag att man ser den så snart som möjligt. För att den mycket riktigt fungerar på flera nivåer: gapskrattsnivå, medelålderskrisnivå etc.

Det är den mest episka roadtrippen sedan Total Eclipse senaste Göteborgsresa, och liksom på den resan tillhör bilsjungande av The Winner Takes it All och utsökt mat på värdshus de viktigaste ingredienserna.

Att läsa geniala romaner skrivna i en mening har blivit ett sätt att leva

Fredagsunderhållning

Eftersom Per Schlingmann avgår som partisekreterare för Moderaterna idag, tänkte jag att vi kunde dedikera veckans fredagsunderhållning till Dwight Schrute.

Fredagsunderhållning

That's the way it crumbles, cookie-wise

Själv ägnade jag ännu en fredagskväll åt att se om en Billy Wilderfilm, och undrade som vanligt varför jag någonsin gör något annat.

The Apartment är kanske den minst roliga komedin någonsin, en skära-upp-handlederna-film, som liksom mirakulöst lyckas vändas i motsatsen under de sista fem minuterna. Precis som i Mad Men lindras smärtan av att man rör sig genom vackra sextiotalsmiljöer (med en autentisk look (som art directorn Alexandre Trauner enligt ryktet bland annat skapade genom tricks som att placera ut dvärgar och barn i ett kontorslandskap för att ge illusionen av rymd).

Som fredagsunderhållning är kanske en fluffig sak som Avanti! att föredra, men å andra sidan lyckas den inte riktigt locka ur en det där fåniga leendet som samspelet mellan Jack Lemmon och Shirley Maclaine framkallar hos åskådaren. För även om det är cynismen som gör att man dras till Billy Wilder, är det romantikern i en som får en att stanna kvar.

Fredagsunderhållning

Fredagsunderhållning

När Ira mötte George

Missa inte Funny People, den bästa romantiska komedi jag sett på länge.

Fredagsunderhållning

Cougartown i all ära, The New Adventures of Old Christine är fortfarande den bästa frånskild-mamma-komedin.

Adjö barndom

Det har varit en hård sommar för 80-talister - först Michael Jackson och nu John Hughes, alla barndomens ikoner försvinner förutom Madonna.

Personligen föredrar jag mina tonårsfilmer lite sunkigare än John Hughes gjorde dem, min favoritgenre har alltid varit prostitutionsfilmer med Patrick Dempsey (här och här).

Av John Hughes filmer är det istället John Candy-komedierna jag älskat mest. Den rara Uncle Buck förstås, men framförallt världens roligaste road movie, Plains, trains and automobiles. Inte minst för att världens näst roligaste road movie, Tommy Boy, aldrig skulle ha blivit till om det inte var för den här filmen.

"This is Southern England, nobody dies in Southern England!"

Åh, äntligen ett vettigt skäl att skaffa ett twitterkonto. Fast ni kanske inte ens har sett Peep Show än? Gör det då, för Guds skull!