Fredagsunderhållning

"Do the chameleon"

Freud och Phil och Zelig

De senaste veckorna har jag funderat lite över begreppet "authentic self". Det hela började kanske redan i somras när jag läste Fru Freud och jag inför ett samtal med Anna Lytsy på Teater Tribunalen. Jag har alltid varit skeptisk mot psykoanalysen som form, även om jag tycker om figuren Freud och författaren Freud. Därför måste jag erkänna att jag hade en grundskepsis mot bokens tema, en människa som liksom hittar sitt Verkliga jag genom analysen.

För det första var jag alltså tveksam till att det just är genom psykoanalysen man skulle kunna nå självkännedom (en tveksamhet som bokens huvudkaraktär tack och lov delade). För det andra har jag rätt länge varit tveksam till idén om ett sammanhållande jag. Jaget är ju po-mo och proteanskt och allt det där nuförtiden, väl? Samtidigt var Fru Freud och jag rätt övertygande: här var en karaktär som verkligen hade smusslat undan en del av sig själv till förmån för en annan, och som bevisligen mådde uselt på grund av det. Om det sedan var så att psykoanalysen skulle vara enda vägen till det verkliga jaget ens för den karaktären, nja, det är jag fortfarande inte riktigt säker på.

Nu är inte fru Freud den enda doktor som hjälper en att hitta sitt verkliga jag. De som följer Dr Phil lika slaviskt som jag har förstås noterat det återkommande talet om "authentic self". Visserligen låter Dr Phils definition av begreppet vettig: det autentiska jaget är den man egentligen, bortom det som man är för att alla andra vill att man ska vara det. Men det känns förstås tveksamt att just Dr Phil använder det (bara namnet, liksom). Mycket förstås för att det är svårt att se hur hans förenklade Skinnermetoder skulle kunna få fram så mycket autentiskt över huvud taget. TV och självhjälpsböcker känns inte heller helt förenliga med begreppet "autentisk". Sedan har jag i relation till just Dr Phil alltid undrat om det där "autentiska jaget" man ska hitta fram till alltid är ett bra eller eftersträvansvärt jag. Inte minst som Dr Phils värderingar generellt inte överensstämmer med mina (kanske ett av de främsta skälen till att jag inte kan sluta se på programmet). Det kan helt enkelt inte vara samma saker som han letar efter längst inne i en människas själ, som jag letar efter.

Efter att ha sett om Woody Allens Zelig häromveckan passade jag på att läsa essän "Inauthenticity and personal identity in Zelig", i boken Woody Allen and Philosophy. I en fotnot hittade jag ett stycke där författaren David Detmer sammanfattade problemet med det autentiska rätt bra. Filmen handlar i grunden om problemen och vinsterna med att vara så bra på att anpassa sig till människors förväntningar, att man rent fysiskt blir en kameleont.

"Needless to say, the existentialists, unfortunately, did not always follow their own advice. The most notorious example is that of Heidegger's Nazism; for the only way to avoid concluding that he was just going along with the crowd is to affirm that he was an authentic Nazi. And this latter possibility, in turn, illustrates that authenticity, while necessary for a good life, is by no means sufficient for it. One can be an authentic creep."

Filmkoma

Skämt åsido

Även om vi alla kan sympatisera med Woody Allens karaktär Nick Fifer i Scenes from a Mall när han går loss på en mimare med sina knytnävar, är det förstås viktigt att man försvarar även mimarnas yttrandefrihet. Trots att de är så dåliga på att utnyttja den. Detsamma gäller förstås avarten "läppsynkare".

Det är inte bara Kina som gått hårt åt populärkulturen i dagarna. Burma väljer att sikta in sig på ståuppkomiker, särskilt de som är inne på actionfilm.

Den årliga komedigalan Secret Policeman's Ball - som ges till stöd för Amnesty - verkar för övrigt ha utvidgat begreppet komedi så att det numera inbegriper även mimare.