Etikett är svårt att förstå

Magdalena Ribbing, bloggens husguru, anser att man inte bör lägga sin jacka på en plats på cafét medan man går och beställer. Om jag minns rätt så har min mamma starka åsikter i samma riktning.

Jag fattar inte riktigt. Det är ju bara ett ordningsproblem. Är det inte skönare om alla får lägga av sig sina kläder och beställa, istället för att köpa mat och inse att det inte finns någon stans att äta den? Det är ju inte som att någon hinner fika på den platsen medan man står i kön, så lång är den inte.

Det är lite som det där med torktumlaren. Spelar det stor roll om man tar bort luddet innan man torktumlar (efter personen som var före en) eller efter (sitt eget ludd)? Innan ni tar fram tjära och fjädrar så kan jag berätta att jag tar bort luddet efter mig, eftersom jag är en fegis som följer strömmen.

Och nummer tre: Män som inte fäller ner toalettsitsen. Varför är det här så hemskt? Jag är glad att de fäller upp den, det vore värre om de inte gjorde det. Däremot surnar jag när det här tas upp som feministisk fråga (faller under den här kategorin). Det finns annat att göra.

Söndagsstatistik

På sistone har jag funderat ganska mycket på det här, men eftersom jag ägnat mig väl mycket åt ogenomtänkta utbrott så tänkte jag göra en självstudie av matvanor istället. Och det finns en sak som saknas i den här bloggen: Statistik.

Statistik är det bästa. Framför allt meningslös statistik som presenteras i diagram. Tillåt mig därför att presentera:

Min matvecka

Inledningsvis har vi kategoriseringen av maträtter. I hushållet ätes inget kött.

Vad gäller innehållet i maten har jag använt ett digitalt mätsystem (svåra ord-poäng!). Eftersom det finns annat i livet att göra än att räkna ärter så fick allt räknas som 1 eller 0. Tre potatisar = 1 färsk grönsak. You get the idea.

Livspusslet. Ack och ve. Hur ska man hinna laga mat? Vet inte, men jag vet heller inte hur det blir mat utan att man lagar den. Detta är den totala tidsåtgången från det att man fick en råvara i handen till dess att tallrikarna stod på bordet. Matlaget är dock av latare sort varför det ibland kanske kunde gå fortare. Om man nu orkar skynda sig.

Det finns ju annat som är viktigt vad gäller mat. Jag åt äcklig sushi ute en dag (därav lördagens korta tidsåtgång) och äckliga fiskpinnar en gång.

Urvalet är middagen varje dag, samt lunchen på helgen. Ibland tog det kort tid eftersom jag åt rester, ibland för att jag åt skräp (macka). När jag började föra bok tänkte jag att den här statistiken skulle ge mig insikter om att långsam mat med mycket grönsaker är godare eller något sånt. Det blev nog mest roliga diagram av det.

What costume shall the poor girl wear to all tomorrows parties?

Inbjudningarna till det brittiska kungabröllopet har tydligen skickats ut nu. (Det tar väl några dagar extra innan de kommer till oss i Sverige, inga konstigheter.) För att förbereda mig inför denna fantastiska fest kollade jag upp vad jag förväntas ha på mig.


Uniform har jag inte, morgonrock känns ju lite väl Hugh Hefner så jag gick in på min bästa brittiska klädfirma för att se vad de hade att erbjuda av lounge-karaktär:

Gud så praktiskt! Såna där kläder har jag redan!

Receptionens gört och ej

Ibland huserar jag som allsmäktig receptionist på landstingets beroendemottagning i Tensta. Landstingets datorer är inte av högsta kvalitet och systemet tillåter inte att man själv uppdaterar varken Explorer eller Flash. Det är lite som att försöka surfa från 1998, vilket troligtvis är storebrors sätt att förhindra nöjessurfande på arbetstid. Det fungerar till viss del, Carolines blogg undviker jag för att slippa utskällningen man får om man har för gammal webbläsare där, youtube är också omöjligt.

Men antingen är Spotify alldeles för sofistikerat för att landstingets tekniker ska kunna stoppa det, eller så sitter det någon liten rebell där och kämpar för rätten till musik medan man arbetar (tack!).

Så med kackiga skärmhögtalare spelar jag min musik hela dagarna. Men vad är egentligen ok att spela i en reception? En gång drog Pass that dutch igång på skrälligaste ljudnivå, inte helt ok på en beroendemottagning. Kanske inte heller Rehab Velvet Undergrounds Heroin eller Carla Brunis Tu es ma came (också för att tanken på Sarkozy är så motbjudande), men är Peaches Fuck the pain away ok? Politiska texter? Sexuellt explicita texter?

Det är så svårt att dra gränsen för sin självcensur, tycker jag.

Fredagsunderhållning

Total Eclipse-bloggen har tidigare uppmärksammat frågan vegetarianer och vett- och etikett. Mitchell & Webb har en lite mer originell lösning på frågan.

Den som inte tar bort tvättluddet ska dö. But why?

Tvättstugelappar om luddet i torktumlarens luddfilter verkar vara den absolut vanligaste arga lappen, grannar emellan. Men jag kan inte riktigt förstå varför. Vad är det som är så oerhört provocerande i att någon inte har tagit bort luddet? Jag har aldrig tittat i luddfiltret innan jag börjat tumla tvätten för att se att det är tomt. Borde man det?

Jag förstår å andra sidan inte heller varför man inte skulle ta bort luddet efter sig eftersom det inte är det minsta jobbigt och tar högst 10 sekunder.

Luddkonflikten är ett mysterium för mig. I mitt hus är den inte särskilt aktiv heller, tack och lov. Däremot har några roliga medlemmar bestämt sig för att kräva skadestånd för psykiskt lidande för att det har varit problem med varmvatten i huset. Vad de inte verkar förstå är att i en brf finns inget "dom" som betalar och om alla lägenheter har haft problem med varmvattnet och ska få skadestånd kan alla medlemmar lika gärna betala 100 kr till sig själva. Jag vet inte heller vari den psykiska skadan skulle ligga, att inte kunna diska utan vara tvungen att titta på tv istället? Oh nej!

Anpassning & "adaptation"

Under den period då Austens sex romaner publicerades dominerades den brittiska marknaden av två typer av romaner: de som var moraliskt exemplariska, och de som skildrade en depraverad verklighet. För att bli tagen på allvar som författare var det bäst att hålla sig så moraliskt rättrådig som möjligt, för att inte riskera att bli utpekad som dekadent. Dekandens var allvarliga saker under denna period: revolutionerna exploderade runtom i Europa och England hade bara nätt och jämnt lyckats kväsa de upproriska stämningarna på hemmaplan. Man behövde samlas kring nationen och dess värderingar i kampen mot Napoleon, och det var inte läge för utsvävningar. Recensenterna var bokstavligt talat de moralens väktare som höll den suspekta nymodigheten romanen i schack.

Periodens fyrkantiga moralism är på många sätt till Austens litterära fördel – det regelverk som omgav kärleken gav en väl avgränsad spelplan för hennes intriger. (Moralismen var för det mesta ekonomiskt betingad, vilket man kan läsa mer om här )

Dessa lyckade begränsningar – fantasin är ofta till sin fördel där den begränsas – avsäger man sig i flertalet moderna filmatiseringar. Genom att slänga in annulleringar, öppen homosexualitet och gotik utvidgar man spelplanen på ett sätt som helt enkelt blir tråkigare. Som om man inte litar på berättelsen och dess ramar, enbart för att den har ett par hundra år på nacken.

Do:s and don't:s

Total Eclipse-bloggens mest ammningsfobiska bloggare föreslår en enda plats för ammande: i ensamhet. Eller om man vill vara lite mer finkänslig: i ostördhet.

Platser som helt enkelt inte lämpar sig: Butiker, gallerior, tunnelbanan, bussen, restauranger, caféer.

Och när vi ändå är inne på ämnet "var sak har sin plats": Det är aldrig någonsin ok att byta blöjor någon annanstans än toaletten.

Say my name

Total Eclipse-bloggens medlemmar tycker inte att vi har så komplicerade namn, varken att skriva eller att uttala. Men Elise brukar kallas både Elsie och Elise med uttalat sista e och under en lång period i våras insisterade en journalist och chefredaktör på att jag i själva verket hette Ida. Det hjälpte uppenbarligen inte att jag signerade mina mail med Amanda eller att min mailadress innehöll mitt namn.

-Hej Susanna, skrev jag.
-Hej Ida, svarade hon.

Risken med empire-modeller.

När 40-talisterna nu börjat gå i pension har gruppen "hurtiga, pigga pensionärer utan självbild om pensionär" blivit betydligt större. Och problemet med vem man bör erbjuda sittplats på kommunala färdmedel likaså. Om man inte tycker att man är en tant eller farbror utan fortfarande hänger med, då vill man troligtvis inte få sin ålder kastad i ansiktet varje gång man åker buss. Ett delikat problem.

Imorse hände dock följande mig:

Det var ganska fullt på tunnelbanan och jag stod inklämd i ett hörn. Bredvid mig stod en liten tant som med en marginal på åtminsone 15 år passerat pensionsåldern. Jag tyckte att någon kunde resa sig och låta henne sitta men när det blev en plats ledig insisterade hon istället att jag skulle ta den.

Vilka, förutom åldringar, bör man låta sitta på tunnelbanan?

Det här, mina vänner, är risken med en kappa i empire-modell,en modell som även är känd som barn-i-magen-modellen eller buffé-modellen.

Veckans stilförebild

Magdalena Ribbing har skaffat ny profilbild.

Hemligheten avslöjad!

Som de bloggande 80-talister vi är har vi naturligtvis inga gränser för vad vi lämnar ut på nätet, inga hemligheter, inga hämningar.

Vi skulle aldrig drömma om att försöka undanhålla våra bästa recept eller aladåbtips.

Dagens matlagningstips för er vegetarianer med aladåb-munchies är agar-agar. Som gelatin men gjort på alger. Är man lite för generös med flingorna det kommer i får aladåben samma konsistens som en studsboll. En sk. studsaladåb.

Gör det inte!

När man åker rulltrappa uppåt får man, som bekant, en ganska fri sikt över personen framförs nedre halva. Eller nedre kvart, kanske? Man ser ju bara en sida. Iallafall måste jag nu sätta ned foten! Nu har alla vinterkappor åkt fram och köpts hem och vad väldigt få personer verkar ha förstått är att man alltid tar bort stygnet som håller ihop kappans sprund! Det är inte ok att ha kvar det, man ser ut som en byfåne.

Man ska även ta bort den lilla etiketten på ärmen, den är till för att hitta rätt kappa i butiken, att ha kvar den är ungefär som att ha kvar prislappen.

Total eclipse-bloggen hittar korrfel

Språktidningen, av alla tidningar, borde väl vara ytterst noga korrläst? Uppskattningsvis är nitto procent av läsarna petnoga felfinnare som älskar att hitta fel hos andra. Total eclipse-bloggen är inget undantag och har i det senaste numret hittat två korrfel i tidningen.

1. Redaktionens adress är felstavad.
2. Hänvisningen till facit för ord-testet är till fel sida.

Gör om, gör rätt!

(Ja, vi vet att det här är ett öppet-mål-inlägg, men vi är ju bloggare, vi kan inte stava!)

Vi har samlats här idag

Göran Greider har chattat på dn.se och inte nog med att han skulle passa som statsminister, han skulle vara en fröjd som vigselförrättare också. Klart du kan viga dem i mjukisar, Göran!

Subtila budskap

Finders keepers - loosers weepers

http://www.svd.se/resor/nyheter/artikel_1351337.svd

Ön Lesbos stämmer de lesbiska (exakt vilka lesbiska är något oklart) för att ha snott sitt namn från öborna. De säger sig inte ha något emot "kvinnor som gillar kvinnor" men tycker att det är dålig stil att ta namnet sådär.

Nu väntar vi med spänning på att Bögs gård tillsammans med Bögballe friskola stämmer de svenska homosexuella männen för namnstöld.

Where's the love

Eftersom precis allting finns på facebook finns där naturligtvis diskussionsgrupper som ägnar sig åt att reda ut vem som är den bästa manliga-huvudrolls-crushen, Heathcliff eller mr Rochester. För att göra det hela lite roligare tycker jag att man måste blanda in Mr Darcy också, kanske arketypen för en kostym-drama-crush.

Det finns vissa uppenbara gemensamma nämnare mellan Heathcliff, mr Rochester och Mr Darcy. Att de är litterära bad boys, till exempel. Men de är lite olika bra på det. Mr Darcy och mr Rochester klarar att vara sura och plågade, dark and broody, utan att kliva över gränsen till psychotic jack-ass territory där jag hävdar att Heatchliff tillbringar största delen av sin tid.

Heathcliff saknar de andras charm och är galen ända till slutet, då han mest blir lite pömsig. Vad är det för romantisk hjälte egentligen? Vem kan tycka att det är någonting att ha? Mr Darcys otrevlighet och surhet kan jag relatera till på ett helt annat sätt. Är det inte ganska sunt att inte vilja fjanta runt på dansgolvet med pöbeln eller att låta sin bästa vän gifta sig med en gold digger?

Och när det kommer till Jane Eyre och Mr Rochester är det viktigaste budskapet att aldrig gifta sig med en bad boy innan man själv har pengar nog att inte bli beroende av honom, och han har blivit blind och beroende. Och det kommer naturligtvis att ske, bara man väntar tålmodigt.

Pennmonstret

Åh, vad jag blev kär i de här pennorna jag (eller egenligen Martina) hittade i en trendig butik på lunchen. Jag vill verkligen ha dem. Och jag vet att vi skulle ha det så bra tillsammans, pennorna och jag. Vi skulle skriva praktiska att-göra-idag listor varje morgon och sedan bocka av dem under dagen. Vi skulle komponera uppmanande post-it-lappar och fylla i planerade händelser i kalendrar.

Men vi skulle också uppleva sorg och förluster, en efter en skulle pennorna försvinna. Det fruktade pennmonstret skulle under obevakade ögonblick lyckas knycka dem, och jag skulle aldrig mer återse de förlorade pennorna.

Man lämnar inte tillbaka pennor, och att efterlysa sina pennor är inte helt ok. Att dymo-märka sina pennor är rent ut sagt suspekt och tyder på svår separationsångest och ett ogeneröst sinnelag.

Jag kan inte jobba utan bra pennor. Bra pennor är vitalt. Mina pennor är mina. My own. My precious.

Vett och etikett

Stockholms stora dagstidningar har på nätet varsin (eller fler) populär frågespalt av klassiskt snitt. Läsarna skickar in sitt hjärtas frågor och får svar av en varm men myndig stämma. På dn.se svarar Magdalena Ribbing om etikettsbryderier och på svd.se är det psykologen Madeleine Gauffin Rahme som tar hand om frågor på lite djupare nivå.

Skulle man kunna tro.

Men frågorna blir allt mer lika varandra. Psykologen får svara på frågor om vilka gäster som ska bjudas på sonens studensmottagning och Ribbing svarar om hur man bäst ska förhålla sig till släktens alkoholister. Är det ett underliggande behov hos människor att ha någon att rådfråga, oavsett om personen är kvalificerad eller ej? Det kanske är det vi saknar med all valfrihet, någon som säger åt oss vad vi ska göra?

En fråga för psykologer, eller för vett och etikett-experter.

Och är det inte anmärkningsvärt hur lik Madeleine Gauffin Rahme är Alice Cooper!