Under den period då Austens sex romaner publicerades dominerades den brittiska marknaden av två typer av romaner: de som var moraliskt exemplariska, och de som skildrade en depraverad verklighet. För att bli tagen på allvar som författare var det bäst att hålla sig så moraliskt rättrådig som möjligt, för att inte riskera att bli utpekad som dekadent. Dekandens var allvarliga saker under denna period: revolutionerna exploderade runtom i Europa och England hade bara nätt och jämnt lyckats kväsa de upproriska stämningarna på hemmaplan. Man behövde samlas kring nationen och dess värderingar i kampen mot Napoleon, och det var inte läge för utsvävningar. Recensenterna var bokstavligt talat de moralens väktare som höll den suspekta nymodigheten romanen i schack.
Periodens fyrkantiga moralism är på många sätt till Austens litterära fördel – det regelverk som omgav kärleken gav en väl avgränsad spelplan för hennes intriger. (Moralismen var för det mesta ekonomiskt betingad, vilket man kan läsa mer om här )
Dessa lyckade begränsningar – fantasin är ofta till sin fördel där den begränsas – avsäger man sig i flertalet moderna filmatiseringar. Genom att slänga in annulleringar, öppen homosexualitet och gotik utvidgar man spelplanen på ett sätt som helt enkelt blir tråkigare. Som om man inte litar på berättelsen och dess ramar, enbart för att den har ett par hundra år på nacken.
3 kommentarer:
Verkligen. Det finns i många av filmatiseringarna särskilt en strävan efter att romantisera där det inte är tillräckligt romantiskt. Ett tydligt exempel är i senaste Pride and Prejudice där Lizzie och Darcy möts under en uppgående sol och tittar djupt i varandras ögon (brittiska slutet) eller kysser varandra (amerikanska slutet). Och i den mest kända filmatiseringen av Mansfield Park har man ändrat den lite omöjliga Fanny Prices hela karaktär för att hon ska bli en verklig romanhjältinna.
Det amerikanska P&P-slutet är det värsta någonsin!
http://totaleclipseofthe.blogspot.com/2009/01/om-varfr-bbc-alltid-vinner.html
Men jag blev upprörd bara över springandet och kyssandet i Persuasion. Har man väntat så många år kan man väl promenera lite värdigt till sin älskade?
Haha, hade missat det inlägget. Det ser ur som om de sitter på en villaförortsstudsmatta.
Jag håller med om Persuasion. I filmatiseringen av Northanger Abbey sker åtminstone den påhittade kyssen bakom några heltäckande buskage och inte mitt på en jäkla gata.
Vad gäller Fanny Prices förvandling är jag faktiskt lite osäker. Hon är så svårgillad i boken. Men det kanske är poängen.
Skicka en kommentar