Emma

Första gången jag mötte ett verk av Jane Austen var jag själv helt omedveten om det. Jag var tolv år och såg Clueless, en adaption som placerar Jane Austens Emma i 1990-talets Los Angeles. Här heter Emma Cher och är precis som orginalet ganska naiv, självupptagen och brinner för att tussa ihop sina vänner med varandra. Själv är hon dock inte särskilt intresserad av high school-killar, vilka hon beskriver såhär:

So okay, I don't want to be a traitor to my generation and all but I don't get how guys dress today. I mean, come on, it looks like they just fell out of bed and put on some baggy pants and take their greasy hair - ew - and cover it up with a backwards cap and like, we're expected to swoon? I don't think so.

Classic! Cher var min hjälte och förebild. Men jag anade inte att filmen var baserad på Emma förrän jag såg filmatiseringen från 1996 med Gwynet (freakishly lång hals!) Paltrow och mitt i filmen insåg att jag visste hur den skulle sluta. Och som det ovanligt begåvade barn jag var drog jag slutsatsen att Emma förmodligen inte var baserad på Clueless och att boken troligtvis skulle vara ännu bättre.

Och Emma är ju lika rolig och fantastisk som Cher. Jag vet att det är många som har svårt för Emma, hon är uppenbarligen inte lika lätt att ta till sig som Elizabeth Bennet. Hon är jobbig, ytlig och självcentrerad, men hon är samtidigt omtänksam och rolig. Dessutom är hon bara 21 och avgudas av sin omgivning i berättelsens inledning, klart att hon blir lite odräglig då. Men som i alla slags bildningsromaner utvecklas hon ju, får erfarenheter som gör henne lite visare och en aning mer ödmjuk.