Källkritik reviderad

Förlåt, jag hade fel. Det fanns en referens till Whedon.

Nu har jag börjat läsa boken och den är väldigt intressant. Jag tycker dock att författaren kunde ha varit tydligare i att skilja på Buffy (film) och Buffy (serie), liksom True Blood (serie) och Charlaine Harris böcker om Sookie som faktiskt skiljer sig åt rätt mycket.

Jag vill också invända mot påståendet om att de flesta vampyrkvinnor har en omättlig aptit som deras (manlige) humanvampyr-sire måste tämja. Vissa vampyrkvinnor stämmer det väl in på (Babyvamp Jessica i True Blood-serien!) men jag kan utan att anstränga mig räkna upp en hel drös det absolut inte stämmer på: Darla, Drusilla och Harmony i Buffy, Pam i True Blood, Caroline och Lexi i the Vampire Diaries och Selene i Underworld. Kapitlet om omättliga vampyrkvinnor, kvinnokroppen, mat och kontroll är intressant men det blir knäppt när författaren är väldigt påläst och ändå gör generaliseringar som inte stämmer.

Godnatt!

True Blood & Buffy

Jag hoppas att ingen missade Buffyreferensen i det senaste True Blood-avnittet?

Buffy: I have had a really bad day, okay? If you have any information worth hearing then I am grateful. But if you’re going to crack jokes then I’ll rip out your rib cage and wear it as a hat.
(Buffy säsong två, avsnitt Becoming)

Lorena: "I would just love to rip you open and wear rib cage like a hat."
(True Blood, säsong tre avsnitt I got the right to sing the blues)

Celebrity death match: Tv vs. Litteratur

Nu när Elise är utan uppkoppling på landet passar jag på att ge mitt bidrag i debatten om tv mot litteratur. Först en brasklapp: Jag älskar både tv och litteratur, so sue me!

Sen: Mad Men är ett mycket dåligt exempel om man vill visa televisionens svagheter. Mad men är brilliant och man bör se alla tre säsonger. Men om Mad Men känns diskussionen lite uttömd, jag tänkte därför ta upp en annan aktuell serie: True Blood. (nähä?!)

True Blood är som bekant baserad på Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse, producerad av Alan Ball som fått fria händer att återge berättelsen i tv. Böckerna är inte bra litteratur men serien är bra tv. Böckerna är berättade ur Sookies perspektiv och tv-serien är inte det, utan mer en ensambelhistoria. Och tv-serien ger därför tittaren mycket mer av biroller som Lafayette, Jason och Tara, vilket är roligt men tyvärr tycker jag att den tappar bort Sookie som ändå ska vara huvudperson.

Grejen med Sookie är att hon kan höra folks tankar och fått en rätt jobbig uppväxt på grund av det, hon har ansetts vara både galen och ganska korkad och har lärt sig att spela på den korkade sidan för att bli lämnad ifred, le för att få mer dricks och inte låtsas om vad hon hör att människor tänker. I böckerna berättar hon själv om det och som läsare får man del av hennes tankar som skiljer sig ganska mycket från hur omgivningen uppfattar henne. I tv-serien tycker jag att de helt har struntat i att visa att hon kanske inte är så ytlig och korkad man lätt förleds att tro och då blir hon en ganska tråkig karaktär.

Tv-seriens upplägg att följa många olika spår samtidigt gör också att man hela tiden riskerar att hamna i Heroes-fällan: Att det blir så många sidospår att visa att ingenting hinner hända innan avsnittet är slut vilket bara är otillfredsställande. Det finns en gräns för hur mycket hedonisktiskt festande, som på inget sätt driver handlingen framåt, jag orkar titta på.

Bäst med tv: Lafayette
Bäst med böcker: Sookie

Show me your fangs!

Och medan nya avsnittet laddas* vill jag önska den här låten till Mr Eric Northman. Tack Lady Gaga, du sätter ord på mina känslor!
*FU FRA!

Vampyrhelg

Vad de fina bilderna från Elises och min dag på kungliga Djurgården inte förtäljer är hur Elise tvingade mig och mina pumpsbeklädda fötter att vandra halva Djurgården runt i jakt på kaffe. Fötterna höll god min länge, började inte värka förrän vi nästan var klara på Liljevalchs men när jag kom hem kunde jag inte göra annat än att ligga med dem i högläge och titta på tv. Och eftersom alla serier internet har att erbjuda har tagit slut hade vi inte mycket annat val än att titta på arton avsnitt av The Vampire Diaries. Det är inte en bra serie. Den är dock bättre än Twiligt, även om de första avsnitten är snubblande nära lika dåliga.

Vad The Vampire Diaries har som Twiligt saknar är bättre specialeffekter och inga jävla glittrande vampyrer. Seriens broody vampyr/tonårsbrud-par kommer dessutom till skott, även om det kan vara tv-historiens mest deprimerande sexscen. Tyvärr gillar Pär och jag hela tiden fel karaktärer, de verkar alla bli dödade. Jag kan inte säga att jag egentligen gillar The Vampire Diaries, det är mer att jag nu har vant mig vid den och vill veta om det kommer att bli en vampyrfars när tonårsbrudens 300-åriga doppelganger dyker upp.

Kalla det substitutionsbehandling, för egentligen är det ju Eric, Sookie, Jason, Alcide, Sam, Lafayette &co jag vill ha. Och ikväll! Ikväll får jag äntligen se första avsnittet av säsong tre av True Blood! Ordentliga vampyrer! Mmmh, grr aarhg!

Modeblogg: Road trip!

Igår tog Pär och jag en biltur till Vingåker, för det tycker vi är roligt. Vi lyckades köra fram och tillbaka utan att bli osams som i the Amazing Race men med samma oförståelse inför lokala sedvänjor som i programmet. Vi körde igenom Flen. Flen har, till skillnad från t.ex. Botkyrka kommun eller Södertälje kommun, valt att ha ett genetiv-s efter ortnamnet före kommun/kyrka etc. Ro-ligt!

Väl i Vingåker spanade jag efter spår Göran Greider lämnat på staden under sin uppväxt, noll Greiderfrisyrer men hundra illasittande mjukisbyxor.

Sen köpte vi kläder, mycket smala jeans till Pär (flickvänsjeans), små rosa adidassneakers till Brödil och en klänning på temat "What would Joan wear?" till mig. Pär hade svårare att hitta ett bra tema och pendlade mellan "What would Sam Merlotte wear?" och "What would Snoop wear?", två personer Joan Holloway inte skulle ta i med tång, let me tell you.

Äntligen!

Tillbaka till Bon Temps! Jag hade, som en äkta besatt nörd, tänkt vara ledig och streckläsa boken men fick väldigt mycket att göra och har istället bara lyckats snuttläsa de första kapitlen. Om jag verkar splittrad och ofokuserad är det därför. Lika bra att gå hem från jobbet, kankse?

Måndag på Total eclipse-kontoret

På Total eclipse-kontoret jobbar vi idag hårt. När vi inte sliter med manus, deklarering och Semaforutskick funderar vi på om vi behöver en sexuellatrakasserier-policy (Får man kalla den som hämtar kaffet för Lilla gumman?) kollar jag upp när True Blood och Mad Men är tillbaka (13/6 och 25/7) sen gör vi quiz om vilka vi är i Mad Men. Elise är Joan och jag är Peggy. På lunchen ser vi Göran Greider och blir så glada att vi glömmer bort vart vi är på väg.

Och sen är måndagens arbetsdag nästan slut.

Saker som är bra.

C är tillbaka från den högst tillfälliga ex-pat-förvirringen och jag fick inte bara min BFF inom behändigt avstånd utan även en present! Någonting total eclipse-kollektivet länge suktat efter: Ett perslonligt bibliotekskit. Det innehåller fickor att klistra på insidan av böckernas pärmar, datumsäpel och utlåningskort.

En annan glad nyhet är att alla noveller av Charlaine Harris som utspelar sig mellan eller parallellt med True Blood-böckerna (The Sookie Stackhouse Novels) kommer att ges ut samlade i en bok i höst. Den 6:e oktober kommer A Touch of Dead till en internetbokhandel nära dig.

Och som ett helt fristående avslutande tv-klipp utan koppling till någonting alls, HIMYM:s Slapsgiving: