Bartlet for space president.

Förvirringen som uppstår när jag tittar på The West Wing i samma rum som Pär spelar ett rymdepos-tv-spel där Martin Sheen gör rösten till någon slags uppdragsgivare.

Istället för tv - litteratur!

Final Fantasy XIII har släppts och Pär är salig. Han spelar i stort sett från det att han kommer hem tills att han går och lägger sig, och good for him liksom, men det innebär ju också att jag inte kan ha tv:n eller playstationet om jag inte vill spela med honom. Och det vill jag inte (är däremot ganska sugen på Little Big Planet efter att allt sparat försvann när konsolen kraschade).



Men nu får jag istället ägna mig åt W.G. Sebald Saturnus ringar (när jag är pigg nog att läsa meningar som fortsätter i oändlighet och inga stycken) och Moa Matthis Pionjärer och feminister (histora, kön, ras, klass, makt, mmhmmm!)

Varning!

Tecken på kulturkonservatism i Resident Evil.

Åh nej

Jag måste säga att det här kommer väldigt olägligt.

Magdalena Ribbing är tillbaka!

Det är inte bara alla teveserier som har kommit igång efter juluppehållet, DN:s etikettspalt är tillbaka. Och precis som Total eclipse-bloggen har den fått ett nytt utseende. Det absolut roligaste är en kommentar på frågan om det verkligen är rimligt att behöva säga till innan man går mellan en tevespelare och teven (jmf mellan björnhona och unge). Då har en person svarat att kvinnor borde respektera mäns hobbies mer eftersom män faktiskt repekterar kvinnors koncentration när de föder barn! HILARIOUS!

Veckans retrofakta

När jag gick på dagis minns jag det som oerhört viktigt att vi skulle lära oss att själva skala våra kokta potatisar innan vi började skolan. Det måste på något sätt ha stressat mig, eftersom jag minns det. Kanske var jag väldigt dålig på det eller så var det känslan av att behöva ta i brunsåskladdiga potatisar som gjorde att minnet har etsat sig fast. Nuförtiden träffar jag ytterst sällan på oskalade kokta potatisar som inte är färskpotatis. Så det verkar som att den kunskapen inte var kritisk för mitt vuxenblivande.

Det var egentligen inte det jag ville berätta om, så vi går raskt vidare till 80-talsspelet Duck Hunt. Ni minns, nintendospelet där man med en orange pistol sköt mot ankor och om man missade blev man utskrattad av världens mest illojala jakthund? Det som har fängslat mig med Duck Hunt är inte själva spelet utan pistolen och eftersom jag inte är naturvetare och därför inte har läst mer fysik än "hur man bygger ett högt torn med ärtor och tandpetare" (eller var det i tekniken) har jag aldrig fattat hur den fungerar. Nuförtiden behöver man ju dock inte kunna någonting, man slår bara upp det på Wikipedia.

Och vad lärde jag mig om pistolen? Hur kan man skjuta mot teven och spelet fattar om man träffar ankan eller inte? Jo, det är inte pistolen som sänder ljuset, det är teven! Ankorna skickar iväg ett ljus och pistolen har en sensor som känner av det och då har man träffat. Tyvärr betyder detta även att man inte kan spela Duck Hunt annat än på en tjockteve, det fungerar inte med LCD eller plasma.