Att bita sig själv i svansen

Jag har så länge någon kan minnas varit något av en poptjej. Jag har aldrig frivilligt lyssnat på rock, inte ens för att få hångla. Trots det har årets bästa låt varit You Give Love a Bad Name med Bon Jovi. Det har två orsaker:

1. Barneys Get Psyched Mix från HIMYM.

2. De tre musketörerna på Stockholms stadsteater.

Men Universal vill helst inte nå nya lyssnare för sin musik genom att den spelas på teater. Trots att de får betalt för det utan hotar nu att stämma Stockholms stadsteater för upphovsrättsbrott.

Det tycker jag verkar lite kontraproduktivt, jag

Gör om gör rätt.

J.D Salinger har stämt förlaget Nicotext för att de gett ut en fortsättning på Räddaren i nöden. Och det är klart att det för varje författare är en skrämmande tanke att någon annan tar över ens skapelse och gör vad den vill med det. Men det är ju inte något nytt, direkt. Det har gjorts både lyckade och mindre lyckade tolkningar, fortsättningar och historier som utspelar sig innan originalet.

Det måste vara lika lockande att skriva en fortsättning på en riktigt bra bok som det är att läsa den. Man vill veta vad som hände sen, hänga lite mer med sina favoritpersoner eller ge upprättelse till någon som blivit orättvist behandlad. Igår kunde jag inte låta bli att köpa The Independence of Miss Mary Bennet, en fortsättning på Stolthet och fördom skriven av Colleen McCullough, författaren till Törnfåglarna. Jag som inte ens läst Emma Tennants fortsättning Pemberly, trots att den stått i min bokylla i tio år för att jag tror att den är så dålig.

Ett problem med såna här böcker är att precis som när man gör en cover måste man göra något eget av den. Det fungerar inte att bara ta något som redan har en början, mitten och slut som är bra och skriva en meningslös fortsättning där ingen utvecklas eller gör något annat än vad de gjorde i den första boken. I The Independence of Miss Mary Bennet är Mrs Bennets sista ord "my poor nerves", Mary är fortfarande dömande och kristen, Lydia är ganska slampig och Darcy är dum och sur. Mrs Bennet, Mary och Lydia har alltså inte utvecklats någonting under de tjugo år som har gått mellan böckerna och vad det gäller Darcy verkar McCullough helt strunta i att det är en av fördomarna i titeln, att han är dum och sur. Men jag fortsätter att läsa, så vi får se om det blir bättre.

Bra exempel på på tolkningar och fortsättningar är Jean Rhys Sargassohavet och Gun-Britt Sundströms För Lydia.

P.S Nu har det visat sig att det är förläggaren på Nicotext som själv skrivit boken. Nu vet inte jag om Nicotext har svårt att behålla sina författare men om så är fallet är det ju onekligen en kreativ lösning att ta till.

Dålig stämning

Det finns bra och dåliga skäl att stämma folk, mer eller mindre chanslösa stämningar.

I veckan stämde franska presidenten Nicolas Sarkozy f.d. chefen för den franska spionorganisationen R.G., för att hans anteckningar om Sarkozys och andra politikers privatliv läckt ut till pressen. Tydligen är Sarkozy sur över att hans otrohetsaffärer nu uppmärksammas offentligt. Sarkozys oro känns minst sagt överdriven med tanke på att han är gift med en kvinna som skapar material nog för en hel skvallertidning varje vecka. Carla Brunis senaste tilltag var ju singeln "Tu es ma came", med en låttext om hur maken är som afghanskt heroin.

En stämning som kanske trumfar Sarkozys i galenskap är annars nebraskasenatorn Ernie Chambers stämning mot Gud (p.g.a. hot om terrorism mot mänskligheten i Bibeln), som avslogs i veckan. Chambers verkar dock vara en långt mer sympatisk människa än Sarkozy, och en långt bättre representant för begreppet "maverick" än sin alaskakollega Palin och hennes polare Tyrannosaurus McCain.