Att bita sig själv i svansen

Jag har så länge någon kan minnas varit något av en poptjej. Jag har aldrig frivilligt lyssnat på rock, inte ens för att få hångla. Trots det har årets bästa låt varit You Give Love a Bad Name med Bon Jovi. Det har två orsaker:

1. Barneys Get Psyched Mix från HIMYM.

2. De tre musketörerna på Stockholms stadsteater.

Men Universal vill helst inte nå nya lyssnare för sin musik genom att den spelas på teater. Trots att de får betalt för det utan hotar nu att stämma Stockholms stadsteater för upphovsrättsbrott.

Det tycker jag verkar lite kontraproduktivt, jag

You give love a bad name

När jag var tio såg jag disneyversionen av De tre musketörerna. Det är egentligen en ganska dålig film som inte har behållit mycket av originalhistorien från Dumas roman, men jag gillade den så mycket att jag bestämde mig för att läsa boken. Och det har sedan dess varit en av mina mest omlästa böcker.

Nu har Alexander Mørk-Eidem satt upp den som rockmusikal på Stockholms stadsteater. Och trots att Mørk-Eidem har tagit sig ganska stora friheter i adaptionen finns alla viktiga delar kvar. Berättelsens olika personer har kvar sina egna karaktärsdrag om än något tillskruvade. Jan Myrbrand som den infantile kung Ludvig XIII är helt lysande när han tvingar de Treville och kardinal Richelieu att leka kurragömma med motiveringen: "Det är jag som är kung!"

Jag har ju i ett tidigare inlägg erkänt min dragning till literaturens bad boys och har ju såklart alltid haft en svaghet för Athos (han försökte trots hänga Milady trots att han älskade henne, come on!). Och Fares Fares som Athos gör vad Colin Firth gjorde med mr Darcy. En rollprestation som förtjänar en ÅÅH AAH ATHOS-skunkgrupp.