Noterat

Spencer Pratt ger sig in i Figurationer-debatten.

Pow! Pop! Puffin!

Att Island ligger pyrt till har väl inte undgått någon, men att deras sötaste fågel, lunnefågeln, också är hotad är kanske en nyhet.

Det största hotet heter Gordon Ramsay, även känd som Den elake kocken, ett epitet som jag alltid tagit för en överdrift, en del av en machoimage som Ramsay i egenskap av glorifierad mattant knappast kan leva upp till i verkligheten. Inte ens självbiografin Humble Pie med dess imponerande katalog över metoder att förnedra människor, lyckades övertyga mig om motsatsen.

Men när Ramsay igår dök upp hos Jay Leno och meddelade att han varit på lunnefågeljakt satte både jag och min pojkvän kvällsteet i halsen. Lunnefågeln med dess sorgsna clown-look, som på engelska har det passande namnet puffin (lite som en "penguine", fast uppuffad), som inte kan flyga eftersom den är för fet för att bära sig själv (adorable!) - Ramsay kunde lika gärna sagt att han skjutit jultomten.

Skål!

"Jag trodde inte att den var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Bara rödvinskommunister går på teater." Johan Staël von Holstein

Idag levererade min väninna M-Low de mest glädjande nyheter jag har hört på länge.

Eftersom jag är en väldigt dålig rödvinskommunist - det är helt enkelt för surt för min mage - kommer avgångsfirandet dock att ske med mousserande vin.

Where's the love

Eftersom precis allting finns på facebook finns där naturligtvis diskussionsgrupper som ägnar sig åt att reda ut vem som är den bästa manliga-huvudrolls-crushen, Heathcliff eller mr Rochester. För att göra det hela lite roligare tycker jag att man måste blanda in Mr Darcy också, kanske arketypen för en kostym-drama-crush.

Det finns vissa uppenbara gemensamma nämnare mellan Heathcliff, mr Rochester och Mr Darcy. Att de är litterära bad boys, till exempel. Men de är lite olika bra på det. Mr Darcy och mr Rochester klarar att vara sura och plågade, dark and broody, utan att kliva över gränsen till psychotic jack-ass territory där jag hävdar att Heatchliff tillbringar största delen av sin tid.

Heathcliff saknar de andras charm och är galen ända till slutet, då han mest blir lite pömsig. Vad är det för romantisk hjälte egentligen? Vem kan tycka att det är någonting att ha? Mr Darcys otrevlighet och surhet kan jag relatera till på ett helt annat sätt. Är det inte ganska sunt att inte vilja fjanta runt på dansgolvet med pöbeln eller att låta sin bästa vän gifta sig med en gold digger?

Och när det kommer till Jane Eyre och Mr Rochester är det viktigaste budskapet att aldrig gifta sig med en bad boy innan man själv har pengar nog att inte bli beroende av honom, och han har blivit blind och beroende. Och det kommer naturligtvis att ske, bara man väntar tålmodigt.