En av de jag läst under hösten är Life at Grasmere, skildringen av romantiske poeten William Wordsworth och hans syster Dorothy Wordsworth, och deras liv på den engelska landsbygden.
Jag har länge varit förtjust i William Wordsworths dikter, hans förmåga att skildra landskapet framför sig och samtidigt ingjuta något annat, överjordligt, i det. Fast det sker något märkligt när man som i den här utgåvan av Life at Grasmere läser först hans syster Dorothy Wordsworths dagboksskildringar av olika vardagssituationer, och sedan Williams dikter. Något i enkelheten i Dorothys rader känns så självklar att all den högstämdhet som finns i Williams texter plötsligt framstår som närmast fjantig. Inte för att jag kommer att sluta läsa och uppskatta William Wordsworth, mer så att han är den av de två som förlorar på att deras texter ställs mot varandra.
Kanske har det också att göra med beskrivningen av deras liv tillsammans. Dorothy håller sig till sina konkreta sysslor, sina promenader, samtalen med grannar och vänner. Williams liv däremot får ett romantiskt skimmer över sig, som när han går ut i naturen och skriver poesi. Hans handlingar skiljer sig inte så mycket från Dorothys, förutom att hon är mer låst vid deras hem. Däremot är det självklart att han är författaren, hon den som lever med författaren.
Ändå är det Dorothys rader som lyckas väcka så mycket känsla av närvaro, att befinna sig mitt i den tid hon lever i. De återkommande sysslorna, de återkommande krämporna, fattigdomen omkring dem mitt i naturens skönhet.
"At Rydale, a woman of the village, stout and well dressed, begged a half-penny; she had never she said done it before, but these hard times! Arrived at home with a bad headach, set some slips of privett, the evening cold, had a fire, my face now flame-coloured."
