Oh, baby, baby

Alla är inte intresserade av fotboll. Alla tycker inte om teater. Alla går inte upp i brygga av frimärkssamlingar eller WoW. Och alla tycker inte om barn. Och det är klart att om man har vänner som är helt inne på fotboll eller frimärken och man själv är helt ointresserad så visar man ett artigt intresse eftersom man ofta vill vara snäll mot människor man bryr sig om. So far so good.

Men hur ofta förutsätter ytligt bekanta eller helt främmande människor att man ska vara intresserad av att prata om WoW i fyra timmar eller titta på deras hockeybilder en hel eftermiddag? Men med barn, alltså, då finns det ingen gräns för hur intressanta de är! Trots att spädbarn ägnar sig åt högst fyra aktiviteter och inte kan ett enda festligt trick. Och om man inte är helt begeistrad av varje random knodd kan man få höra saker som att man minsann inte är en "riktig kvinna", vad nu det är.

Och förresten, varför är barnvagnsplatserna på bussarna i mitten av bussen? Varför inte längst bak? Då skulle det inte bli bråk mellan föräldrarna och chauffören för att vagnarna blockerar gången och utrymmningsvägar. Längst bak i bussen går ju ingen förbi.

B*tch - the next generation

Den nya generationens 90210 är i full gång och frågan på allas läppar är förstås hur det mäter sig med Beverly Hills 90210. Bästa sättet att bedöma det på är att mäta bitchfaktorn.

Hittills ser det bra ut, 90210 är inte minst bra på att tillvarata bitchkraften i gamla Beverly Hills. Att Shannen Doherty återvänder i paradrollen som Brenda Walsh är så klart fantastiskt, särskilt då Brendas närvaro drar fram bitchpotentialen som låg vilande i Kellyrollen under alla de säsonger som Brenda var utskriven ur originalserien (efter hennes bitcheskapader i verkliga livet). Kelly och Brenda är visserligen såta vänner i 90210, men så fort namnet Dylan nämns fäller de ut klorna. En bonus är att Kellys mamma – en av de mer påfrestande mommy dearests som din TV-apparat har mött – gör en minnesvärd gästning.

Nästa generationens bitchar når ännu inte upp till samma nivå, men de har å andra sidan tid att växa till sig, särskilt om de säger upp bekantskapen med, Ana, den enda väninna alla de kvinnliga eleverna tycks umgås med. Den som leder packet är väl än så länge skådiswannaben Adrianna, men personligen sätter jag mitt hopp till att Naomi (spelad av AnnaLynne McCord, se ovan) går från clueless arvtagerska till fullblodig manipulatör lagom till nästa säsong.

Mest imponderande är ändå pumabitcharna. Ta till exempel mormor Tabitha, teaterdivan, som inleder varje morgon med ”scoth, I mean ice tea. And the good stuff too.” Eller hennes väninna Victoria Brewer, spelad av Linda Gray (Även känd som Sue Ellen Shepard Ewing Lockwood!)

Lynne Spears vs Sarah Palin

Det amerikanska valet närmar sig med stormsteg, men viktigare frågor börjar överskugga de traditionella politiska frågorna ekonomi, hälsovård och allt som inte är utrikespolitik.

Dagens stora fråga i USA är om Lynne Spears skickat en bebisgåva till Sarah Palins dotter Bristol. Även Lynnes dotter Jamie Lynn har ju dragit på sig en tonårsgraviditet, och nedkom alldeles nyligen med en dotter.

Den stora frågan på "I'm not gonna diss you"-bloggen är vem som är den sämsta mamman: Lynne eller Sarah? Låt oss närgranska det hela.

3. Ondskefullt döpta barn
Här blir det lika mellan Sarah och Lynne. Lynne har visserligen både begått synden alittererande barnnamn (Britney och Bryan), samt att döpa ett barn efter sig själv - och sin
man Jamie! (Jamie Lynn) Men Sarahs komplett galna val är också värda sina poäng:
Bristol, Willow, Piper, Track och Trig (där kom alitterationen igen!)
Samtidigt är Lynne den enda som hittills lyckats föra galenskapen vidare till nästa generation: Jamie Lynns dotter kommer att döpas till Maddie Briann (notera alltså att Jamie Lynns bror heter Bryan)
Lynne: 5, Sarah: 5

2. Att utnyttja sina barn för att vinna framgångar
Det är svårt att tänka sig en annan segrare i den här kategorin än Lynne Spears. Hon har
tillbringat dotterns tonår med att bygga upp henne som oskuldsfull popflicka och samförfatta en bok med henne om det, för att efter dotterns nervsammanbrott göra en helomvändning och skriva en bok om dotterns Ricki Lakeska uppväxt. Även om Sarah nu gör sitt bästa för att
komma ikapp genom att utnyttja dotterns tonårsgraviditet för att vinna politiska poäng är Lynne Spears drottningen.
Lynne: 5, Sarah: 3

1. A history of violence
Sarah Palin älskar visserligen att jaga, och stödjer Irak-kriget. Men har hon försökt få press på att ha dödat en människa? Nej, inte än, och Lynne Spears blir därför vinnare även i denna kategori, och tar därmed hem titeln.
Lynne: 5, Sarah: 3

Subtila budskap

A friend says of Mark...

"At present she neither acquitted nor condemned him; she did not pass judgement. At the moment when she was about to judge him her cousin's voice had intervened, and, ever since, it was Miss Bartlett who had dominated; Miss Bartlett who, even now, could be heard sighing into a crack in the partition wall; Miss Bartlett who had really been neither pliable nor humble nor inconsistent."





















Under vilket stadie av livet är det man börjar fundera över vem som skulle vara "en vän" eller "a source close to the couple" om man skulle dyka upp i skvallerpressen?

I E. M. Forsters A Room With a View är det rätt uppenbart att det skulle vara miss Bartlett, den gamla ungmön som projicerar sin perverterade syn på sexualitet på den unga, påverkbara Lucy Honeychurch.

Trots att utgivningsåret är 1908 levererar boken en hel del moderna insikter - inte bara kring Florens och dess guideboksbesatta turisthorder (som dyrkar Machiavellis grav som vore den ett helgons, trängs på kommersialiserade piazzor, och aldrig tycks komma längre än det slitna Fiesole för att inta en andlös vy över renässansstaden).

Den synbart pryda miss Bartlett lyckas i alla fall plantera en sådan missriktad känsla av skam hos Lucy Honeychurch - som denna sedan själv konstruerar en alldeles utmärkt komplicerad väv av lögner utifrån - att det verkar obegripligt för läsaren hur det hela ska kunna sluta lyckligt innan sista sidan.

Lösningen ligger förstås i avslöjandet av miss Bartletts verkliga, bristfälliga natur. Hennes egen syndiga sida är sladdertackans, och den blir tydlig så fort hon fått en smak för det mondäna livet, självklart representerat av en talanglös men extravagant kvinnlig författare, inför vilken alla hennes skrupler plötsligt tycks som bortblåsta och alla möjliga hemligheter kan avslöjas för några ögonblicks känsla av storhet.

I Lucy Honeychurchs fall finns det vänliga människor i hennes närhet som kan styra henne rätt, men nuförtiden kan det - inte minst för före detta barnstjärnor som Britney Spears - även sluta så illa så att man gifter sig med en miss Bartlett.