Men likväl är vi här. Folkmusiken som ackompanjerar föreställningen spelas av musiker i folkdräkt. Pjäsens grundlurade förförare Falstaff och det faktum att han inte är ifrån orten gestaltas väl i hans kostym; hans rymliga kostym går i mustiga färger och mönster, och på huvudet bär han en fezliknande huvudbonad. Han är annorlunda, han är tjock och han är rolig. Shakespeares ursprungstext har sagts handla delvis om klass, något som även Dramaten vill påskina i presstexter, men detta gestaltas endast ytligt i närmast övertydlig kostym. I Cairds uppsättning finner jag inget som tyder på att den diskussionen är närvarande: fokus ligger på komiska förvecklingar och lurendrejerier snarare än på ett intresse för karaktärernas förutsättningar eller sociala status.
Även traditionella idéer om kön genomsyrar föreställningen. Sekelskiftets viktorianska tankar präglar kostymen, med korsetterade kvinnoliv och mer funktionella manchester- och tweedkostymer för herrarna. De muntra fruarna framstår som listiga och sluga, samtidigt som männen är dåraktiga och fåniga. Det stör mig inte att kvinnorna tillskrivs intelligensen i denna pjäs, men jag har problem med uppdelningen emellan könen. Det blir så tydligt att det handlar om kvinnors och mäns olika intressen och att de ställs emot varandra som två skilda grupper. Det är en omodern syn på samhället och understryks ytterligare av det farsartade inslaget när Falstaff hysteriskt jagas runt på scenen iförd kvinnokläder. En man i kvinnokläder verkar vara höjden av humor.
På Dramatens hemsida finns en intervju med Caird där han försöker beskriva valet att placera just denna komedi i det förra sekelskiftets Sverige. Han pratar om att Carl Larsson målade ”such a warm community of people” men lyckas inte ens där förmedla varför man förlagt pjäsen i konstnärens samtid. Kanske handlar det om ett eget intresse för de svenskt nationalromantiska, eller så är det en typ av publikfrieri för att få den svenska publiken att identifiera sig med något hemtamt, traditionellt. Scenografi, kostym och mask är alltså på en gång genomtänkt och inte: den är konsekvent och följer en tydlig idé men denna idés förankring i berättelsen verkar inte existera.
Uppsättningen är lustig underhållning byggd på folkliga, humoristiska konventioner om kön, sexualitet och kärlek. Letar man efter ett budskap är det varken särskilt politiskt eller ens tydligt. Det är snarare en lättsam moralisk förkunnelse betraktaren får med sig – låt inte din hybris och ditt sexuella bekräftelsebehov ta över, och du riskerar att bli utmobbad av hela gemenskapen om du särskilt underskattar kvinnor. Men varför behöver man idag påpeka att man inte ska underskatta kvinnors intelligens? Och varför är det roligt? Ytterligare ett budskap som skönjas när Anne och Fenton till slut får varandra är att den romantiska kärleken är värdefullast av allt och inte har att göra med pengar eller maktinstanser som föräldrar.
Men jag undrar fortfarande vad som känts aktuellt i denna pjäs när man tagit beslutet att sätta upp den. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan Shakespeareuppsättning jag sett, Alexander Mörk-Eidems En midsommarnattsdröm som hade premiär 2006 på Stadsteatern. Genom att använda populärkulturella referenser från andra halvan av 1900-talet tillgängliggjordes komedin och blev förutom fantastiskt rolig även smart och aktuell då den genom en skarp läsning fick dessa ”eviga teman” som kärlek och svartsjuka att säga något om (och till) oss idag. Föreställningen var en succé besöksmässigt och gillades även av kritiker. Uppenbarligen går det att vara folklig, rolig och smart på samma gång. Det, om något, kan väl förknippas med Shakespeare.
Gästbloggare: Caroline Malmström
