One's prime

Det är centralt att upptäcka när man är i sin prime. Det troligaste är att man är det när man tittar på den fantastiska, makalösa The prime of miss Jean Brodie.

Roll those R's, Maggie!

Happy Haneke!

Michael Haneke fyllde år i går, och det måste förstås firas. Själv har jag kollat på originalversionen av Funny games, en kunskapslucka jag kände behövde fyllas.

The shining (1980)

Uppbyggnaden av Funny games ger på sätt och vis intrycket av att man som tittare kommer att få ta del av en gedigen skräckfilm - en grupp människor (en kärnfamilj, som så ofta i genren) tar sig till en isolerad plats (ett lantställe). På vägen dit antyds ett hot mot gruppen (i det här fallet utgörs det av två främlingar som har dykt upp i grannskapet), tittaren ser tydligt farosignalerna medan huvudgestalterna ignorerar dem.

Trasdockan (1955)

En uppenbar skillnad mot mainstreamskräck uppdagas senare i filmen: förövarna tillåts tala direkt till kameran. Och inte bara det, de lierar sig med tittaren. Eller tvingar tittaren att liera sig med dem. Tittaren vill ha våldet, varför skulle denne annars se på filmen, när genren så tydligt har signalerats? Det är förövarnas flykt vi följer i en guppande båt mot slutet av filmen, och inte de förföljdas, som vi är vana vid.

Men även tidigare i filmen kan man se avvikelser från genren, och särskilt vilka man som tittare ska identifiera sig med. Det sker redan i första scenen. Medan familjen kör till sitt lantställe lyssnar man på musik - tror tittaren. Men i själva verket ägnar man sig åt en lek, att identifiera sångare och stycke för den klassiska musik man lyssnar på. Den genomsnittlige medelklasstittaren kan i viss mån känna igen sig, och har kanske själv börjat fundera på om det är Björling som sjunger, när mamman triumferande utropar hans namn. Det är inte en otvetydigt positiv identifikation, den sker närmast mot ens vilja. På ett plan är familjens lek förstås bara ett tidsfördriv, något man ägnar sig åt när man är uttråkad. Samtidigt finns det något vämjeligt i den skildrade leken, i den intima tillvaron i bilen där leken exponerar tydliga hierarkier i det som sett ut som självklar närhet. Mammans milt grymma vägran att avslöja musikstyckets namn för pappan; barnet som är fullkomligt uteslutet ur leken, stum. Leken degraderar också den storslagna musiken till att bli medelklassfamiljens lilla leksak. Kopplingen mellan leda, lek och medelklasstillvarons tomhet återspeglas i filmen som helhet, eftersom de två förövarna har samma motiv för sin lek som familjen för sin.

Det är också därför tittarens roll som konsument av leken "film" blir så viktig. Funny games engagerar oss med löften om att filmen kommer att vara en lek, ett tidsfördriv. Men just genom att låta filmens förövare tala direkt till oss och påtala filmens karaktär av lek, omöjliggör Haneke för oss att se filmen som enbart en lek. Vi kastas ur leken eller spelet och tvingas granska spelets själva struktur, dess förutsättningar och konsekvenser.

All that heaven allows (1955)

Samtidigt förlorar filmen aldrig helt karaktären av lek. Liksom filmens mamma vill vi vid flera tillfällen dra oss ur den leken helt, liksom hon stänga av tv-n. Men vi sitter kvar framför bioskärmen eller tv-n. Kanske styrda av konvenans. Kanske av en halvt medveten önskan om att se den fåniga familjen (oss själva) förnedrad. Kanske för att vi är fångade i en lek vi trodde att vi hade kontroll över. Eller kanske sitter vi kvar av kärlek till själva spelet.

Onsdagsunderhållning

Helt okej.

Jobba, åka trick hem, sätta sig och glo. Det är inget liv - det är slaveri.

Ok, Svenskt näringsliv, ni var redan på min lista. Men ni klättrar starkt. Kommer ni att slå Comic sans innan veckan är slut? Mycket tyder på det. Douche nozzles!

Svenskt näringsliv, denna organisation av förkrympta själar, har lagt det idiotiska förslaget att humaniorastudenter inte ska få helt studiestöd, eftersom de ändå inte kommer att få jobb efter sina utbildningar.

Det ska inte finnas plats för någonting som inte omedelbart ger en ekonomisk vinst i samhället. Ingen kultur; ingen litteratur, ingen teater, ingen inhemsk filmproduktion, inga språkvetare, inga översättare, inga konstvetare, inga konstnärer, inga journalister (åh, ni skulle älska det, eller hur?!), inga arkivarier (som visserligen har jobberbjudanden upp till öronen, men likaväl läser humaniora), inga museer.

Men vad tänker ni er att människan ska göra med sitt liv. Var finns livskvalitet och värdet? Är det bara att shoppa en Gina Tricot-top, eller en Mulberry Alexa? Att beställa in en mäklarbricka eller vaska Dom Perignon i Båstad? Är arbete och konsumtion det enda vi behöver, är det det enda vi vill ha? Här någonstans känner jag att vi måste fråga oss vad det innebär att vara människa och leva ett mänskligt liv och om vi inte vill ha svaret från en biolog behöver vi (håll i pärlhalsbandet Ebba Lindsö 2.0) filosofer!

Vi har andra behov än de krasst ekonomiska. Jag hoppas att de är få som på sin dödsbädd tänker tillbaka på sina taxeringsbara inkomster och ba: "Jag har minsann varit en nyttig kugge".

Ett sätt att lösa problemet med att det är svårt att få jobb efter humaniorastudier skulle ju annars kunna vara att satsa på kulturen, förihelvete!!!

Dagens citat

"Den gåtfulla Två eller tre saker jag vet om henne, med espressokoppen som mystiskt centrum förändrade hela min uppfattning om vad film var. Plötsligt fattade jag att det kunde vara något totalt oväntat, ett äventyr för sinne och tanke, en labyrint av bilder, ljud, ord. Jag förstod något, inte bara om Godard, inte bara om film, utan om konst överhuvudtaget: att man inte måste förstå den för att uppleva den."
"Tack för kaffet, Jean-Luc", Carl-Johan Malmberg

Att recensera svenska samtidsromaner har blivit ett sätt att leva

Se här och här.

Istället för jobb

Frilanstillvaron är bipolär till sin läggning. En del veckor har man ingenting och göra, men kan inte ta det lugnt utan letar istället nervöst efter jobb. När man väl har fått uppdragen och når den där magiska gränsen där man inser att man inte kommer att kunna utföra dem alla så väl som man tänkte när man antog dem så gör man inget annat än att längta efter att inte jobba. Ta det lugnt. Se om sina favoritfilmer. De här till exempel:

Some like it hot

Meet me in St Louis

Kaktusblomman

Stardust Memories

Förnuft och känsla

Vissa dagar är det väldigt lätt att hitta orsaker att inte arbeta. Typ när man ska helgarbeta. Idag tänker jag mig till exempel att den här understreckaren skulle kunna vara en fantastisk ursäkt att ha ett Ang Lee-maraton.

Filmkoma

Sånger med central roll i mer än en bra film: Topp 2

1. Crying/Llorando, Roy Orbison/Rebekah Del Rio


(Gummo, Mulholland Drive)

2. Superstar, The Carpenters/Sonic Youth


(Tommy Boy, Juno)

3. I'm through with love, Marilyn Monroe/Woody Allen


(Some like it hot, Everyone Says I Love You)

Påskharen

Och eftersom det är annandag påsk ser vi förstås slutet på Gummo.