Den knäckemackstunna datorn behövde ett nytt hem. Ett nytt piffigt hem som den kunde bo i när den reste i väskor och dylikt. Eller när jag är chick och bär den under armen. (Ett tempusbyte piggar alltid upp.)
Alltså: Fram med symaskinen! Min är röd och från 70-talet. Alltså kallar jag den röda faran och hävdar att den är ett feministiskt statement (varför jag har ett behov av detta är oklart).
Allra först blir det förberedelser, klippa mäta, klippa mäta.
Därpå följer den klassiska sicksacken. Mördande tråkig men inpräntad av varje syslöjdslärare med självaktning.
Knappar kastar den drillade aldrig. Att spara knappar är en perfekt kombination av präktighet och ocd. Präktig: Jag har minsann sparat extraknappen till den här kappan så jag behöver inte slarva. OCD: Jag har tvångsmässigt sparat alla extraknappar till alla plagg som passerat min åsyn för den händelse att de någonsin skulle tappa en knapp som sedan försvann.
Plötsligt slår det mig att jag aldrig sytt ett knapphål i hela mitt liv. Men den andra Lisa har lärt mig att den som spar sin symaskinsmanual aldrig är ensam i en kris.
Stoltheten känner ingen gräns!
