Wedding wars, round three

När Elise och jag skildes åt på kvällen efter Amandas möhippa sa hon: "Tänk om din möhippa är i morgon, hö hö!"

Dagen därpå gick jag upp i arla morgonstund och övningskörde för första gången. (Lugn, jag var helt nykter även kvällen före! Jag är dessutom en hejare på dragläget, enligt min fantastiska körlärare Lisa.) Sedan var det dags för bokcirkelmöte på samma Lisas balkong. När det hela börjar lida mot sitt slut ringer det plötsligt på dörren! Utanför står ännu flera vänner och nu bär det av!

(Bild helt ohämmat stulen av Helena Hansson)

Jag fick inte byta om men den röda hatten som kan anas på bilden var ju to die for! Vi lärde oss konstsim (som älvor! Eller sälar.), åkte vattenrutschkana och levde livets glada dagar. Hur kul som helst! Sedan blev det middag med bara goda saker som Jacob (den tilltänkte) inte tål. Åh, stunden när jag doppade färsk paprika i baba ganoush, den låter sig inte beskrivas! Ett helt omöjligt Jacobquiz, charader baserade på minnen och en hemskriven sång senare så var bruden upplöst i tårar över sina fina vänner.

I övrigt är den stora bröllopsplanerardagen på söndag. Då ska alla beslut fattas. ALLA. Sedan kan man ändra dem igen.

(Just nu är den stora frågan: Vigselringarna vi gillar, är de snygga eller ser de ut som ett fashion choice Gimli skulle göra?)

Wedding wars - continued

Det står tydligen mycket om ett bröllop i tidningarna nu, och det är varken Lisas eller mitt. Orimligt! Mer uppmärksamhet till oss, nu!

Trogna läsare minns hur vi först schemalade våra bröllop samma datum, men vi blev även möhippade samma helg. Tungt för Teresa som var med på båda hipporna. Extra tungt då jag blev kidnappad redan klockan nio på morgonen på lördagen. Men väldigt roligt för Lisa och mig! Jag fick byta från gymkläderna jag sportade och istället bära randig tröja, stjärnor och sju kilo kajal - back to the roots. Sen fick jag skjuta pistol (en Colt, you guys!) och var såklart awesome på detta. Var sämst på Champagneblindtestet (inte ett enda rätt), men rätt bra på att datumbestämma mina frisyrer genom åren.

Brudklänningen är klar nu, liksom hindersprövningen, och vinlistan. Vi jobbar på bordsplacering, vigselprogram, och det enda jag känner mig rådvill inför är vilka nagellack, vilka skor och vilken frisyr jag ska ha. Ännu har jag inte brutit några trafikregler pga bröllopsnerver, men när det händer tänker jag hävda åtalsimmunitet for the bride.

I don't think you can handle this

Ok, nu går alla marsch pannkaka och läser Lena Nymans briljanta svar på Arthur Lundkvists och Nils Beyers idiotiska kommentarer om hennes "ointelligenta kropp".

En av orsakerna är denna: det är tämligen enkelt att sluta sig till att jag inte är den enda i Sveriges land som har problem med att inte vara skapt som tidens ideal föreskriver. Och då råkar jag tycka så här: att det är helt knasigt, dumt, vad ni vill, att somliga människor ska gå omkring och skämmas för hur dom ser ut!!! Varför finns det inte plats för alla sorter och alla typer, speciellt i ett medium som filmen som i alla fall är så pass normbildande? Om jag nu visar min ”feta bak” och ”min själlösa, litet dumma kropp” kanske någon annan som drabbats av samma oblida öde börjar förstå att vi också har existensberättigande. Faktiskt. Trots allt.

Det är en av orsakerna till att jag visar just min kropp och inte ber om en stand-in för att skona allmänheten.

Och bild på dvärgschnauzern också!

Paris when it sizzles

 

Requiem för Skunk

hela det här inlägget bör läsas med den här listan på spotify igång.

skunk lägger ned. imorgon är sista chansen att spara hem alla gamla dagboksinlägg. jenny damberg skriver om skunks historia i svd idag och elise uttalar sig som skunk-litteratur-expert.

mitt första skunknamn registrerades 2000. jag var 16 år och ingen i hela världen förstod mig. ingen i min förort gjorde det i alla fall, kanske att lukas moodysson eller jocke berg fattade något. på skunk kunde man prata med andra lika missförstådda tonåringar, vare sig man kände dem irl eller inte. det måste för it-säkerhets-nissar av idag se ut som en mardröm, inga filter över huvud taget, alla kunde läsa allt, det enda som garanterade någon slags anonymitet var skunknamnet men det var inte mycket till skydd. några år senare kunde jag och caroline stå på metropolis och peka ut vad varenda popsnöre hette på skunk. *stalker*

men gränslösheten var lite fin också. man kunde träffa folk från skunk i verkligheten och fika på string eller lava och på så sätt lära känna någon man aldrig någonsin skulle ha träffat annars för att de bodde i strängnäs.

när jag läser gamla konversationer är de inte helt begripliga, troligtvis för att de pågick parallellt på det mycket snabbare icq - inte så mycket för den konstiga skunk-stavningen. de är inte heller så intressanta, de handlar mest om pojkar-pojkar-pojkar, hur vi ska få tag på alkohol och hur illa vi mår hela tiden.

mina gamla skunkdagböcker håller inte heller den litterära kvalitet elise pratar om i svd-artikeln. jag läser dem med skämskudden inom räckhåll, rodnar, fnissar men är ändå lite stolt över dem. de är inte välformulerade med de är jag och utan all tonårsångest och drama skulle jag inte vara där jag är nu och nu är trots allt rätt awesome.

planen var här att länka till mina skunkanvändare så att ni, kära bloggläsare (hej mamma!), också skulle få möjlighet att läsa och rodna men det går inte just nu för skunk ägnar sig åt sitt klassiska serverfel: "500 servlet exception".

*kram*

gefle dagblad om skunk.
therese bohman i expressen.