Wedding wars, round three

När Elise och jag skildes åt på kvällen efter Amandas möhippa sa hon: "Tänk om din möhippa är i morgon, hö hö!"

Dagen därpå gick jag upp i arla morgonstund och övningskörde för första gången. (Lugn, jag var helt nykter även kvällen före! Jag är dessutom en hejare på dragläget, enligt min fantastiska körlärare Lisa.) Sedan var det dags för bokcirkelmöte på samma Lisas balkong. När det hela börjar lida mot sitt slut ringer det plötsligt på dörren! Utanför står ännu flera vänner och nu bär det av!

(Bild helt ohämmat stulen av Helena Hansson)

Jag fick inte byta om men den röda hatten som kan anas på bilden var ju to die for! Vi lärde oss konstsim (som älvor! Eller sälar.), åkte vattenrutschkana och levde livets glada dagar. Hur kul som helst! Sedan blev det middag med bara goda saker som Jacob (den tilltänkte) inte tål. Åh, stunden när jag doppade färsk paprika i baba ganoush, den låter sig inte beskrivas! Ett helt omöjligt Jacobquiz, charader baserade på minnen och en hemskriven sång senare så var bruden upplöst i tårar över sina fina vänner.

I övrigt är den stora bröllopsplanerardagen på söndag. Då ska alla beslut fattas. ALLA. Sedan kan man ändra dem igen.

(Just nu är den stora frågan: Vigselringarna vi gillar, är de snygga eller ser de ut som ett fashion choice Gimli skulle göra?)

Badrum, badrum

Jag hatar att frysa. Nu är det så kallt i min lägenhet att jag nyss fick för mig att inte bara duscha med skållhett vatten utan att bada. Jag gillar inte alls att bada, tycker inte om att bli blöt.

Så där låg jag i badkaret och funderade på allt som är fel med att bada, framför allt då vattnet. Och så tänkte jag på hur mycket bättre det skulle vara om man kunde fylla ett kar med varm luft istället. Ett sådant genidrag! Ett kärl med 60-gradig luft att värma sin lekamen i. Och när jag funderade på hur jag skulle konstruera och patentera detta slog det mig: Bastun var visst redan uppfunnen, ja.

Sne i hela hövvet

Tillbaka i stan efter en månad av livet på landet skulle jag kunna skriva lyriskt om sommaren, vemodigt om höstens första tecken eller ilsket om att betong alls finns. Men icke. I stället skriver jag om mina öron.

Min ömma fader har givit mig i arv ett så kallat "roman swimmers ear" (two, actually) och det innebär att när vatten rinner in så rinner det inte ut igen. I alla fall inte direkt. Detta leder till töntiga öronproppar och ett ännu töntigare hoppande efter bad. Ibland leder det också till konstant lock för öronen.

Ungefär när det vänstra örat släppte så drog det högra igång och nu är jag sne i skallen och avskuren från världen. Det får en massa konstiga effekter. Dels att jag inte kan koncentrera mig på något annat en suset i mitt eget huvud och dels att jag ständigt kör i fingrarna i örat på ett attraktivt sätt.

Och den ständigt återkommande farsen, förstås.

– Lisa, har du fortfarande lock för örat?

– Va?

Tullgarn

Idag lämnade vi hunden på sommarkollo hos mina föräldrar och åkte ut till Tullgarns slott, där Max och Caroline bor i en slottsstuga den här veckan.

De vaktade höns och en vildand.

Här bor Max.

Pär stalkad av häst.

Västerbottenpaj och citronmarängpaj till lunch. Det var ca 30 grader i skuggan.

Gustav.

Vi höll på att få värmeslag, så vi promenerade till kungens brygga och badade lite.