Glee Gould

Ibland, som när jag läser den här texten, får jag för mig att Tom & Lorenzo är det närmsta som samtiden kommer Thomas Bernhard. Inte bara använder de kursiv på samma sätt, jag kan så se framför mig hur Bernhard ser på ett avsnitt av Glee och säger: "It’s lame and we couldn’t roll our eyes hard enough." Eller Tom & Lorenzo möta en aforistiker och säga: "det är den andliga andtäppans mindervärdighetskonst, som vissa människor i främst Frankrike levde på (...)" (Ur Undergångaren, i översättning av Jan Erik Bornlid).

Fredagsunderhållning

Fredagsunderhållning

Fyrkantiga ögon, moi?!

Jag har börjat titta på Glee. Min bror var eld och lågor över serien och jag är ju inte den som är svårövertalad att titta på nya serier. Glee är som en galen blandning av Popular (Mary Cherry FTW!) och hur jag förställer mig att High School Musical är utan Kevin borg i huvudrollen. Det verkar aspreppy och good clean family fun tills de helt oväntat slänger in skämt om att den misslyckade bulimikern utan kräkreflex en dag kommer att vara tacksam för just det. Och jag har ju en förkärlek för onda cheerleaders och i Glee finns den ondaste av alla cheerleading-coacher, någonsin! Dessutom en baby-swop-plot som får Sunset Beach att rodna över sin dåliga fantasi. Och det allra bästa är att Joss Whedon kommer att gästregissera ett avsnitt! Yay!

Veckans Castleavsnitt var späckat med Joss Whedon-referenser. Nathan Fillion inledde avsnittet i Mals outfit från Firefly ("Didn't you wear that costume like 5 years ago?"), dottern i familjen måste passa ett ägg, och kan mördaren möjligtvis vara Buffy?

+ Kalla mig blödig, men scenen med Dexter och Deb på parkeringsplasen, ah! *GRINA*