Bojbekymmer

Jag tänker på vad Teresa har skrivit om båtfolk och känner ett visst mått av oro inför söndagen då min far lovat att jag ska delta i inspektion av bojar på båtklubben.

"De har blåställ och arbetshandskar från Friestads och keps
med öronlappar och kisande ögon och tuggar alltid på något, tandpetare eller
tuggummi eller tuggtobak eller sin egen tunga, oklart vilket. Och de är
kompetenta. De kör slamkrypare som de aldrig gjort annat. De dompterar och
domderar. "

"Man låtsas inte om något av det, för vid minsta tecken på
svaghet - Manliga Männen kan lukta sig till svaghet som hästar kan lukta sig
till rädsla - slår de till. Genomskådar ens slamkryparsnack, skakar på huvudet
och klassicierar en för evigt som landkrabba som råkat förirra sig till
båtfolket av misstag, och börjar leta efter ens pappa eller man eller bror,
eller vilken man som helst som de kan kommunicera med, på riktigt. För den här
tjejen har ju uppenbarligen ingen koll alls."

Jag har ingen aning om vad den här inspektionen kan tänkas gå ut på annat än att det rimligtvis handlar om att försökra sig om att bojarna inte är trasiga. Men jag vet inte hur det går till, de bör väl lyftas upp ur vattnet, kanske? Vad gör man med båten under tiden? Varför gör man inte detta innan båtarna har lagts i? Jag vet inte. Jag hatar att inte veta saker, det är ovant och gör mig nervös.

Alltid rött - alltid rätt.

Jag har från två av varandra oberoende personer fått höra att jag ser ut som Snövit. Disneyfiguren Snövit. Så kan vi ju naturligtvis inte ha det och eftersom det är valår och viktigt att ta ställning bestämde jag mig för att satsa på rött. Hellre Jessica Rabbit än Snövit.

Eftersom håret var färgat mörkbrunt trotsade jag alla internets särskrivande frisörer och avfärgade det på egen hand. Det sved i hårbotten och det stack i ögonen.

När det var klart och jag såg ut som Mila Jovovic i det femte elementet (yeah, I wish!) hällde jag i den röda färgen, den såg först ut som jordgubbsylt och mörknade gradivs till att se ut som Heinz Ketchup. Det gjorde mig nervös, Pär gick dessutom omkring och fnissade åt mig vilket inte brukar vara ett gott tecken.

Jag är ganska säker på hårrötterna kommer att lysa orange i mörkret, likt lampknappar i en släckt trappuppgång. Det allra mest illröda får gärna lägga sig lite men det brukar det ju göra efter några tvättar. Men över lag är jag rätt nöjd. Ni kan kalla mig Big Red.


(Här gjorde jag en make-over-fuskis genom att på sista bilden ha styling, smink och klänning istället för sunkig reklamtisha.)