Mina fötter trivs bäst i fula skor

Jag läser en artikel i Mama (kräks lite i munnen bara jag nämner tidningens namn) om Underbara Clara på nätet. Den är ganska lång och handlar om bloggande, föräldraskap och lantliv. I det avslutande stycket står det:

i figursydda fodral och höga klackar (ja, även när hon är ensam hemma!)

Det är någonstans här jag vill börja kasta saker. Clara Lidström, bloggvärldens norrländska kristennykteristfeminist, beskriver ganska ofta hur hon klär upp sig inför en fotografering och intervju. Formuleringar som "idag åkte klackarna på eftersom tidningen Si och så kommer hit!" är vanligt förekommande. Jag kan inte komma ihåg att hon har beskrivit att hon vinglar omkring på klackarna när det inte är någon annan där. Hon pratar också om att hon tar på sig klackar för de sekunder hon står framför kameran.

Det finns en särskild plats i helvetet för journalister som sprider skönhetshets och perfektionsnojor genom kvinnligheten.

Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag debuterade på Total eclipse med ett inlägg om Underbara Clara, frågan är om det gör mig till en crazy stalker?

After school specials

Jag randomgooglar lite och hittar Wikipedias lista över sk. After School Specials: Tv-filmer gjorda att sändas på eftermiddagen för att uppfostra och underhålla ungdomar som kommit hem från skolan. Fantastiska titlar:

My Dad Lives in a Downtown Hotel (1973)
My Mom's Having a Baby (1977)
The Boy Who Drank Too Much (1980)
Stoned (1981)
Please Don't Hit Me, Mom (1981)
I Think I'm Having a Baby (1981)
Amy and the Angel (1983)
Backwards: The Riddle Of Dyslexia (1984)
The Day My Kid Went Punk (1987)
What If I'm Gay? (1987)
Frog Girl: The Jennifer Graham Story (1989)
My Dad Can't Be Crazy (Can He?) (1989)
The Girl with the Crazy Brother (1990)
The Perfect Date (1990)[2]
Two Teens And A Baby (1991)
I Hate the Way I Look (1994)

a blast from the past

Jag inser att jag förvandlas till min mammma när jag skriver det här, men jag kan inte låta det vara. Idag såg jag två extremt oroande bevis för modets cirkelrörelser: Jeans med snörning längs benen och virkad väst med rutmönster. Nittiotalisterna minns varken den förra finanskrisen eller hur folk såg ut då och kommer därför gladeligen att snöra på sig sina byxor i vår.

Men jag minns. Och jag vill skrikande slänga mig på golvet medan jag klöser ut mina ögon, så såg det ut.



(Edit) Jeans med snörning:

Do:s and don't:s

Total Eclipse-bloggens mest ammningsfobiska bloggare föreslår en enda plats för ammande: i ensamhet. Eller om man vill vara lite mer finkänslig: i ostördhet.

Platser som helt enkelt inte lämpar sig: Butiker, gallerior, tunnelbanan, bussen, restauranger, caféer.

Och när vi ändå är inne på ämnet "var sak har sin plats": Det är aldrig någonsin ok att byta blöjor någon annanstans än toaletten.

So much at stake

Som en del i min kommunistiska fostran följde jag 1986 med mina föräldrar på charter till Rumänien, och besökets absoluta höjdpunkt var förstås Draculas slott i Transylvanien.

Jag var visserligen för skräckslagen för att lägga några viktiga detaljer på minnet. Jag kommer bara ihåg en stearinljusupplyst vindlande trappa och att min pappa var tvungen att stanna upp och byta film mitt under rundturen.

Draculas slott var förstås inte den fiktionella karaktären Draculas slott, utan fursten Vlad Têpes, även känd som "Vlad Pålspetsaren". Även som sexåring insåg jag att "pålspetsaren" var ett illabådande smeknamn, även om turistguiderna och mina föräldrar var sparsamma med detaljerna.

När jag nu lusläser Vlads oroväckande omfattande wikipedia-artikel kan jag inte undvika att reflektera över hur mycket dagens uppfostringsmetoder skiljer sig från äldre tiders. Där dagens mamor har svårt att förvägra sina barn något över huvud taget, hade Vlads pappa inget problem med att erbjuda sina söner som gisslan till det ottomanska riket. Det verkar troligt att det var under denna period som Vlad lärde sig allt han alltid velat veta om tortyr men varit för rädd för att fråga. Efter denna period, hintar wikipedia, hade han vissa trust issues med auktoritetsfigurer, då Vlad "distrusted his own father for trading him to the Turks".

Det får mig osökt att tänka på den uppfostran som Fredrik den stores pappa Fredrik Villhelm I tillämpade. För att lära sin son att bli en god soldat såg han till att barnet varje morgon väcktes av ett kanonskott, och kronprinsen fick ett eget barnregemente att drilla när han fyllde sex år. När han som tonåring försökte rebella genom att fly till England sköt Fredrik Villhelm sonens älskare framför hans ögon.

Fredrik den store fick i alla fall ett schyst epitet som kompensation. Vad Mihnea cel Rău, Vlad Têpes son, fick i kompensation för sin uppväxt framgår inte av historien - hans tillnamn betyder i vilket fall som helst "den onde".

Galet gulligt

Efter succén med magasinet Mama lanseras nu kompanjontidningen Mate, för den som vill göra hundägandet till en livsstil och har svårt att uttala tvåstaviga ord korrekt.