So much at stake

Som en del i min kommunistiska fostran följde jag 1986 med mina föräldrar på charter till Rumänien, och besökets absoluta höjdpunkt var förstås Draculas slott i Transylvanien.

Jag var visserligen för skräckslagen för att lägga några viktiga detaljer på minnet. Jag kommer bara ihåg en stearinljusupplyst vindlande trappa och att min pappa var tvungen att stanna upp och byta film mitt under rundturen.

Draculas slott var förstås inte den fiktionella karaktären Draculas slott, utan fursten Vlad Têpes, även känd som "Vlad Pålspetsaren". Även som sexåring insåg jag att "pålspetsaren" var ett illabådande smeknamn, även om turistguiderna och mina föräldrar var sparsamma med detaljerna.

När jag nu lusläser Vlads oroväckande omfattande wikipedia-artikel kan jag inte undvika att reflektera över hur mycket dagens uppfostringsmetoder skiljer sig från äldre tiders. Där dagens mamor har svårt att förvägra sina barn något över huvud taget, hade Vlads pappa inget problem med att erbjuda sina söner som gisslan till det ottomanska riket. Det verkar troligt att det var under denna period som Vlad lärde sig allt han alltid velat veta om tortyr men varit för rädd för att fråga. Efter denna period, hintar wikipedia, hade han vissa trust issues med auktoritetsfigurer, då Vlad "distrusted his own father for trading him to the Turks".

Det får mig osökt att tänka på den uppfostran som Fredrik den stores pappa Fredrik Villhelm I tillämpade. För att lära sin son att bli en god soldat såg han till att barnet varje morgon väcktes av ett kanonskott, och kronprinsen fick ett eget barnregemente att drilla när han fyllde sex år. När han som tonåring försökte rebella genom att fly till England sköt Fredrik Villhelm sonens älskare framför hans ögon.

Fredrik den store fick i alla fall ett schyst epitet som kompensation. Vad Mihnea cel Rău, Vlad Têpes son, fick i kompensation för sin uppväxt framgår inte av historien - hans tillnamn betyder i vilket fall som helst "den onde".