Musikalkonspirationen

P3 Kultur har musikalspecial den här veckan, eller postmodern musikalspecial för att vara mer specifik.

Något som fascinerat mig ett tag nu är How I met your mother-gängets fallenhet för pomo-musikal. Ta till exempel filmen Dumpad, där komediseriens Jason Segel spelar en man med en dröm: att sätta upp en Dracula-musikal i form av dockteater. Eller min barndomsidol Doogie Howser (eller Neil Patrick Harris, då) som haft huvudrollen i webbserien Dr Horrible's Sing-Along Blog.

Söker vi oss ännu längre tillbaka i tiden hittar vi ju också Alyson Hannigan i en av nyckelrollerna i Buffy the Vampire Slayer, vars musikalavsnitt är legen- wait for it! -dary.

Google och världsherraväldet

En lite märklig sak med Google Earth är att jag kan få skarpare och mer inzoomade bilder över marinbasen där jag har min segelbåt, än vad jag får över min bostad i närförort. Jag kan utan problem peka ut vilken båt vid bryggan som är min, men absolut inte urskilja min balkong från grannens.

Vem behöver lägga pengar på spionsatelliter nuförtiden när man kan få skarpa bilder på pansarbåtar liggandes ihamn, via google?

Sånger med central roll i mer än en bra film: Topp 2

1. Crying/Llorando, Roy Orbison/Rebekah Del Rio


(Gummo, Mulholland Drive)

2. Superstar, The Carpenters/Sonic Youth


(Tommy Boy, Juno)

3. I'm through with love, Marilyn Monroe/Woody Allen


(Some like it hot, Everyone Says I Love You)

Pengar i sjön

I helgen åkte jag fram och tillbaka till Värmland med min lilla röda Opel. Något jag och mina medresenärer la märke till var att hela Sveriges bilägande befolkning har köpt en Volvo eller en Saab. Vi var fullständigt omringade av Saabar och Volvosar och ofta körde de i små gäng med bara Saab eller bara Volvo, en tillfällig bilmärkesgemenskap på väg till Karlstad.

Att Saab skulle vara på konkursens rand verkar därför föga sannorlikt. De har ju uppenbarligen sålt hur många bilar som helst, dyra bilar! Troligtvis har de velat göra något ballt med alla pengar och typ startat ett skivbolag.

Vintern rasar

Vi har varit lite inaktiva på bloggen i mars. Ett tag funderade vi på att gå över till gammalmedia och tvinga er att prenumerera på Total Eclipse - tidningen. Men vi la den planen på is. Idag har vi firat våren med vårkappor och kaffe i solen. Vi satt på Åhléns takterass och konspirerade. Inget konspirerande är så inspirerande som det i solen.



Vi är även glada över att vår vän Caroline har fått ett stipendium så att hon kan plugga konst i San Fransisco. Grattis Caroline!

Nu är jag på alldeles för gott humör för att förstöra det med ett besök på arbetsförmedlingen. Så jag väntar med det till efter min yoga imorgon. Jag hoppas att fridfullheten från yogan ska balansera ut bitterheten från arbetsförmedlingen. Men jag räknar inte med det, troligtvis kommer det en mycket bittert inlägg om hur arbetsförmedlare är precis som din SYO i nian som inte visste någonting men tyckte att du skulle gå natur för att du hade för bra betyg för att slösa bort dem på något annat.

Finn ett fel!

Ena halvan av Total Eclipse-kollektivet finns med på Wikipedia, med en egen artikel. Men det är något som inte riktigt stämmer med informationen.

"Elise Karlsson, född 1983, är en svensk författare och var en av grundarna av den numera nedlagda litteraturtidskriften O-. Debutboken Fly var nominerad till Borås Tidnings debutantpris."

Eller hur många gånger har du fyllt 25, egentligen, Elise?

The Importance of Being Amanda

Det eminenta Expressen Kultur citerar Total Eclipse-Amanda, men verkar tyvärr tvivla på hennes existens:

Men hon kör på sitt "Ska det verkligen vara så?!!" Oavsett vem hon intervjuar.

Elise Karlssons alter ego alternativt girlfriend Amanda bloggar om att hon har tröttnat på Camilla Kvartoft i P1 Morgon.

Medan jag och Amanda var kollegor på Modernista (där hon än så länge jobbar som pressansvarig) brukade vi ofta skämta om att framtida litteraturvetare skulle anta att hon är förebilden för Lonely Planets Amanda Palmstierna. Tyvärr träffade jag Amanda Idberg efter att jag skrivit klart manuset för Lonely Planet, annars skulle jag gärna ha låtit henne inspirera mig.

Hon är inte heller mitt alterego här på bloggen. Eftersom jag är totalt obildad inom områden som radiolyssnande och vett- och etikett tycks vi komplettera varandra rätt bra.

Jag bifogar bilden ovan, då den är ett av de få fotografiska bevisen för att vi båda har vistats på samma plats samtidigt (foto Stefan Ingvarsson). Fast ser jag inte lite inklistrad ut?

Kritik av den negativistliska positivuliteten

Jädra kulturkonservativa. Varför måste de ständigt provocera, ifrågasätta och vara omvälvande?

Tvärbaneminuter

Idag skriver DN om hur dålig tvärbanan är och SL och Veolia har naturligtvis ingen aning om att det är några problem.

Jag åker tvärbanan nästan varje dag. Och den är aldrig i tid. Aldrig någonsin. De ökända SL-minuterna har ynglat av sig i de ännu värre tvärbaneminuterna.

Ibland försvinner även hela tåg, man kan ha stått och väntat och följt skyltarnas nedräkning till 1 minut, till 0 minuter kvar, bara för att plötsligt se att det nu är 8 minuter till nästa tåg. Och om man då ringer och frågar SL vad som har hänt, kan de oftast inte ge något besked alls.

Det verkar även som om ingen tänkte på att belastningen skulle öka enormt när pendeltågsstationen i årstaberg öppnade. Där blir tvärbanan ofta försenad och stående för att så många ska på och av. Det gör dessutom att bussarna som ska till/från årstaberg får vänta och blir försenade för att de inte kan köra över spåren.

Vissa jag känner tar till taktiken att aldrig titta på nedräkningen och på så sätt aldrig känna sig stressad över hur dåligt tvärbaneminuterna överensstämmer med verklighetens minuter, andra knyter näven i byxfickan. Jag förvandlas till rättshaverist och vill ringa SL:s kundtjänst och fråga vad faaan som är fel, varje dag. Men jag gör inte det, för jag vet att det inte är deras fel att tvärbanan är sen. Jag ringer dem högst en gång i veckan...

The Redneck Whisperer

Ända sedan Karl Rove förälskade sig i George W. Bush mot slutet av 1970-talet har han deltagit i republikanska valkampanjer på ett eller annat sätt. Sedan 1990-talet omgärdas hans inblandning också av rykten om "whisper campaigns".

Till exempel ska han i den kampanj som gjorde W till guvernör i Texas 1994 ha spridit rykten om att demokraternas kandidat Ann Richards var lesbisk, något som inte gick hem så väl i sydstaten. Detta ska han bland annat ha åstadkommit genom subtila "valundersökningar" med frågor till väljarna om huruvida det skulle vara mer eller mindre troligt att de skulle rösta på Richards om de hade fått veta att hennes stab mestadels bestod av lesbianer.

Nuförtiden är John McCain och W såta vänner, men när de båda kämpade om posten som republikansk presidentkandidat år 2000 dök ett underligt rykte om att McCain hade ett svart kärleksbarn plötsligt upp i sydstaterna. Som en löpeld spred det sig via anonyma flyers på bilar utanför kyrkorna på valdagen, och via människor som ringde in till radions talkshower. Att McCains barn var adopterat från moder Teresas barnhem var det däremot få som tog sig tid att ta reda på. Medierna tycker fortfarande synd om McCain på grund av den hemska ryktesspridningen, men verkar ha glömt att W:s läger och framför allt Karl Rove pekades ut som källan.

Tidigare under 2008 års presidentval har det rapporterats att till och med Rove och McCain nu är polare, och träffas bakom lyckta dörrar. Samt att McCain numera använder sig av Roves lärjunge Steven Schmidt i sin kampanj. Vilket gör en lite misstänksam över att Rove nu kritiserar McCains kampanj för att vara för "hårdför". För öppet hårdför, kanske? Viskade rykten riskerar ju inte att slå tillbaka på den anonyma källan, på samma sätt som öppet negativa kampanjannonser fläckar ned även den smutskastande kandidaten.

Barack Obamas stab verkar i vilket fall som helst vara väl förbereda på möjliga viskade rykten. Genom att lyfta upp dem i det offentliga och samtidigt bemöta dem hoppas de förekomma republikanernas gossip girls.

Om nu inte allt det här i sig är en stor "whisper campaign" om Rove? Vad som däremot är hundra procent säkert är att han i Oliver Stones dramatisering av W:s presidentskap gestaltas av Toby Jones, som annars är mest känd för att ha gett röst åt Dobby the House Elf i Harry Potter-filmerna.