Börjar äntligen komma ikapp med Mad Men. Även om jag tycker att serien peakar någonstans kring JFK:s död, när den börjar svänga från okritisk avspelning av de framgångsrika 60-talsmänniskornas skenföreställningar om sig själva, till att avbilda deras kluvna inre, så fortsätter det att vara intressant också nu när det blivit en mer konventionellt HBO-aktig serie (plot twists, oväntade affärsdrag, relationsjonglerande).
Och jag vet inte varför, men jag kan verkligen inte sluta gilla Pete Campbell. Även om han har sina vidriga sidor (tydligast demonstrerade i avsnittet Souvenir, en pastisch på The Seven Year Itch) så är hans streberpersonlighet mycket lättare att identifiera sig med än Peggys superhjältemässiga, eller Don Drapers myspsykopat-roll.
