Spoiled bitches

Läs Spoiled och titta på Don't Trust the Bitch in Apartment 23.* That's all.

*Om du är Lisa räcker det med att du tittar på serien, du måste inte läsa boken.

Gimme a dalek any day.

Birthday week

Medan de övriga total eclipsarna stylar till tänderna är min enda fråga inför lördagens tv-fest:

När jag ritat detta på armen med magic marker,

kommer det någonsin att gå bort?

Glee Gould

Ibland, som när jag läser den här texten, får jag för mig att Tom & Lorenzo är det närmsta som samtiden kommer Thomas Bernhard. Inte bara använder de kursiv på samma sätt, jag kan så se framför mig hur Bernhard ser på ett avsnitt av Glee och säger: "It’s lame and we couldn’t roll our eyes hard enough." Eller Tom & Lorenzo möta en aforistiker och säga: "det är den andliga andtäppans mindervärdighetskonst, som vissa människor i främst Frankrike levde på (...)" (Ur Undergångaren, i översättning av Jan Erik Bornlid).

Gravidavsnittet

Ganska ofta händer det att kvinnor blir gravida. Ibland är de kvinnorna med i en tv-serie. Då blir ofta deras karaktär* gravid också. Ibland är det bara karaktären som är gravid. Det är lite olika. Vad som däremot inte är olika är gravidavsnittet. Det är banne mig identiskt.

- Hon äter okontrollerat och ganska äckligt.

- Humörsvängningarna är en samhällsfara.

- Hon gråter (som en del av humörsvängningarna).

- Barnets far stiger fram för att bära det ohanterliga vrak som preggot blivit hela vägen till förlossningen. Han stryker henne över håret och får tänka och arbeta för båda så länge.

Nyliga exempel är Bones som gråter samtidigt som hon petar runt bland likdelarna (”emotional inconsitensies due to hormones”) och Lily (läs: Marshall) som beslutar att det är bäst att inte fatta några beslut just nu (”Lily is a godess, bestowing the miracle of life. But, damn, she dumb!”).

När det här avsnittet är över är den gravida kvinnan normal igen. Lite rund om magen, men helt normal.

Jag har inte känt så våldsamt många gravida, men de har alla varit helt normala, hela tiden. De verkar inte ens äta så mycket mer. De har ont på konstiga ställen och besvär med olika ganska äckliga saker**, men de är fullt igenkännbara. Smärta och äckliga saker är inte bra tv. Det är däremot tillfället att återgå till det mest naturliga av tillstånd, chansen att låta en trasa till kvinna stödjas av en klippa till man.

Men måste det vara så … tråkigt?

*Övriga total eclipsare har berättat att när man använder ordet ”karaktär” så kommer man ut som 80-talist. Bara att erkänna.

** Med detta menas förstoppning, utslag, kräkningar, vatten i kroppen samt bråck.

Döda blondiner

Så här veckan innan tv-säsongerna jag längtar efter börjar igen har jag börjat titta på Pretty Little Liers, en serie med (30-åriga!) high school-tjejer vars blonda bästis mördades ett år tidigare. Något som har gjorts tidigare och bättre. När det dyker upp en hemmavideo med blondinen som filmats av hennes hemliga älskare känns det inte så mycket som en homage till Twin Peaks och Veronica Mars, som en mycket sämre kopia.

Ni förstår hur dåligt tv-utbudet har varit när jag erkänner att jag har sett 17 avsnitt av första säsongen. Det tar sig lite, efter ett tag dyker det äntligen upp en bad boy värd namnet, det mycket irriterande lesbiska kärleksintresset skeppas iväg till juvi-camp och en mamma ryter äntligen ifrån till den jobbiga polisen som förhör kidsen utan någon vuxen närvarande.

Men igår kom första avsnittet av Sarah Michelle Gellers (Buffy) nya serie, Ringer, en thriller-historia om en nyligen tillnyktrad tjej som är ett skyddat vittne inför en mordrättegång. När hennes tvillingsyrra tar livet av sig och försvinner i havet låtsas hon vara henne utan att berätta för någon. Det funkar förvånansvärt bra, inte mycket tråkig exposition och huvudrollen är inte korkad utan har lite smarts och skills. Lovande start!

Super-tv

Så, hösten verkar ju vara här. Än så länge är det kataloghöst, sol och inte kyligare än att man kan ha sommarkläderna om man lägger till ett par strumpbyxor och en kavaj. Det är lätt att luras att tro att det kommer vara såhär tills det blir Gossip Girl-vinter, stilla snöfall över romantiska skridskoåkare i Central Park. Inget av detta kommer att inträffa om du bor i Sverige, detta land av kukväder.

I alla fall, det finns få bra saker med att sommaren är över. Men en trevlig grej är att tv-säsongerna drar igång igen efter sommaruppehållet. Själv har jag gjort ett excel-ark med alla premiärdatum, men det är nog mest maniskt och konstigt. Så gör inte det.

Helt osunt överpeppad blir jag av nyheten att Charisma Carpenter (Cordelia) och James Marsters (Spike) ska göra ett gästinhopp i Supernatural!

Aaargh!

Weekend update

Förra helgen försökte jag kurera mitt halsont (inteenförkylning, inteenförkylning, inteenförkylning) med båtturer och vin, vilket gick så där. Den här helgen räddades jag från prestations- och socialiseringsvilja av TV3:s dokusåpamaraton. "Dad Camp" råkar dessutom tillhöra en av de bättre genomförda dokuterapiserier jag har sett. Lika fascinerande som Celebrity Rehab, men med en känsla av att de som medverkar faktiskt blir hjälpta av programmet. Har dessutom aldrig sett så många män gråta i en serie som i "Dad Camp". Mer tårar än i hela Oprah's farewell season!

If you should ever leave me, life would still go on, believe me

*Here be spoilers*


Så har sista avsnittet av Big Love visats, ett avsnitt som mot alla odds lyckades knyta ihop fler trådar än vad jag trodde skulle vara möjligt. För det var ju något av ett drömslut, ända sedan seriens början har jag hoppats att de ska förstå vilken jerk Bill är, slänga ut honom men behålla sitt systerfruskollektiv. Tyvärr slängde de aldrig ut honom och inte heller kom han ut som den sektsnuskgubbe vi alla vet att han innerst inne var. (T.ex. genom att rymma med Rhonda till Mexico i Barbs gamla bil!)


Men de fick varandra till slut ändå, fruarna. Trots det gnager tanken på en spin-off med någon av fruarna i huvudrollen. Eller Sarah. Eller Heather. Eller Rhonda. Och så vill jag gärna få alla Nickis kläder. Okthanks!

Bartlet for space president.

Förvirringen som uppstår när jag tittar på The West Wing i samma rum som Pär spelar ett rymdepos-tv-spel där Martin Sheen gör rösten till någon slags uppdragsgivare.

Åh, Dr Sheldon Cooper

"I'll tell you where I've been. You boys may have had gelato with Stan Lee, and gotten autographed comics, but I got to see the inside of his house, and got a signed form for a restraining order from him."

We're cool, we're hot - we're everything you're not

När jag bildgooglade Hellcats hittade jag den här snygga filmaffischen från filmen High School Hellcats (1958).

The Hellcats are an all-female gang bent on bucking authority and terrorizing the schools by doing things like having a bad attitude toward their teachers and parents. When Joyce, a new student, moves into the neighborhood, she draws the attention of The Hellcats. Desperate for acceptance and unhappy with her homelife, Joyce goes along with the gang, and is soon drinking, dancing and meeting boys. Can her parents stop her descent into depravity?

Filmens undertitel är: ...what must a good girl say to "belong"? Och jag förstår inte varför jag aldrig sett den! Anyhoot, det var ju serien Hellcats jag egentligen skulle skriva om. CW:s nya cheerleadingserie, som en blandning mellan Bring it on och Legally Blond. Med ärvda skådespelare från nedlagda One Tree Hill och High School Musical.

Vad en good girl måste säga för att "passa in" här är mest "Gooo Hellcats!" Men om man inte är en good girl utan en streetdansande pre-law student med en övervuxen woo-girl till mamma och i behov av ett stipendium för att ha råd att gå på College? Ja, då måste man använda sina streetsmarts för att få en plats i truppen och kanske kan man till och med lära sig att inte vara så fördomsfull mot cheerleaders.

Förutom nämda juridikstudent finns en överpeppad cheerleadingkapten som bytt skola från Mempis Christian Uni. vilket fått hennes kristna familj att bryta kontakten med henne. Det finns en konspirerande cheerleader som skadat sig, tar otillåtna preparat och (gasp!) ligger med flera olika killar!

Hellcats är en serie för den som inte riktigt bryr sig om att allt är ganska förutsägbart utan söker lättsamt drama med snygga cheerrutiner. Gooo Hellcats!

Sterling Cooper has more failed artists and intellectuals than the Third Reich

Börjar äntligen komma ikapp med Mad Men. Även om jag tycker att serien peakar någonstans kring JFK:s död, när den börjar svänga från okritisk avspelning av de framgångsrika 60-talsmänniskornas skenföreställningar om sig själva, till att avbilda deras kluvna inre, så fortsätter det att vara intressant också nu när det blivit en mer konventionellt HBO-aktig serie (plot twists, oväntade affärsdrag, relationsjonglerande).

Och jag vet inte varför, men jag kan verkligen inte sluta gilla Pete Campbell. Även om han har sina vidriga sidor (tydligast demonstrerade i avsnittet Souvenir, en pastisch på The Seven Year Itch) så är hans streberpersonlighet mycket lättare att identifiera sig med än Peggys superhjältemässiga, eller Don Drapers myspsykopat-roll.

Papa don't preach

Pär och jag diskuterar vem som är den sämsta pappan på tv. Don Draper är ju långt ifrån den bästa pappan, men har än så länge inte visat sig uppfostra sina barn till psykopater. Om han låter Betty ta över fostrandet helt, kanske. Buffys pappa (har han ens ett förnamn?) är sinnebilden av en frånvarande pappa, inte ens när Joyce Summers dör har han mage att avbryta sin semester. Men de når inte upp till fotknölarna på vår top 3 dåliga pappor:

Harry Morgan, Dexters pappa. Adopterar ett traumatiserat barn, misstänker honom för att ha psykopat-drag men istället för att skicka honom i terapi eller få honom att kanalisera det genom att framgångsrikt driva företag tränar Harry Dexter i att mörda folk och komma undan med det. Fortsätter att spöka långt efter sin död.

John Winchester, Sam och Deans pappa. Blir ensamståendepappa när mamman dödas av en demon, drar ut på demonjakt med småbarn som får bo på motel och jaga monster under hela sin uppväxt. Får spel när Sam vill gå på college. Får spel när hans barn inte gör som han säger. Fortsätter att spöka långt efter sin död.

Roman Grant, Albie och Nickis (mfl.) pappa. Utser sig själv till profet, uppfostrar sina barn till brickor i sitt maktspel och gör dem helt klart empatistörda. Gifter bort Nicki med en galen man. Fortsätter att spöka långt efter sin död.

Är det någon vi glömt? Vem är tv:s bästa pappa? (Keith Mars!!!) Är Betty Draper den läskigaste mamman?

Fredagsunderhållning

Ännu en underbar Pantertant har gått ur tiden, men tack och lov finns serien kvar.

Osund entusiasm

Igår var en sådan där perfekt arbetsdag som man bara kan få som frilans. Installerade mig på kontoret, köpte kaffe, drog iväg på en tretimmarslunch (ett ord: bacon) med en briljant konversatör och skribent vars fans stoppade henne på gatan för att berätta hur bra hon är.

Jag har stora förhoppningar inför den här dagen också: det är dags för Total Eclipse årliga IKEA-tripp, jag planerar att läsa ut Niklas Orrenius Jag är inte rabiat - jag äter pizza och så förstås se Andres Lokko tala om sin alldeles för korta bok i Babel ikväll.

Fredagsunderhållning

Mitchell och Webb i intervju (och Anna Paquin med, bokstavligen på ett hörn). David Mitchell gör chockerande avslöjanden om sin relation till kaffe.

TV-torsdag

Ikväll visas Mad Men som vanligt, medan Babel har säsongspremiär, en halvtimme längre än sist. Och om man liksom Amanda gillar Criminal Minds kan man ju passa på att se det också.

Michael J Awesome

Yay! KI har utnämnt min barndoms största idol Alex P Keaton (eller Michael J Fox, då) till hedersdoktor.

Fredagsunderhållning

Cougartown i all ära, The New Adventures of Old Christine är fortfarande den bästa frånskild-mamma-komedin.