Get me away from here, I'm dying

Snön vräker ner. Och ligger kvar på marken.

Fredagsunderhållning

If spring can take the snow away

"Är det rimligt med en meter snö?" frågar sig Amanda i förra inlägget. Som tur är finns ju SMHI där för att svara på alla våra väderrelaterade frågor, som "Är inte våren ovanligt sen i år?" De framhåller att det är viktigt att skilja mellan den personliga upplevelsen av vad som är vår, och den fysikaliskt observerade temperaturen: "Enligt den meteorologiska definitionen når våren sydligaste Sverige för det mesta i början av mars, och i slutet på månaden har den nått upp till södra delarna av Svealand." Grym läsning, vi får helt enkelt inse att det är bit kvar till det här, och ännu en bit till det här.

Snö i skägget.

Jag gick ut med hunden. När jag kom in såg jag ut såhär:




True story!

och så vill jag tacka mamma...

Idag påminner vädret mest om när barna i Bullerbyn blir insnöade hos elake skomakaren och alla som kan undviker därför att gå ut. Själv jobbar jag hemifrån och har visat hunden vad hon har att vänta om hon insisterar på att gå ut så hon tar sovmorgon.

På gymnasiet var jag uppenbarligen en tåligare människa än jag är idag, mina vinterkläder bestod av Converse med raggsockar och en midjekort manchesterjacka. Men en dag fick min mamma nog och tvingade på mig ett par fårskinnsfodrade mockaskor med tjock sula. Snörskor, men ändå ganska mycket gemensamt med curlingkängor. De är fantastiska! Jag rotade just fram dem ur garderoben och impregnerade dem, de är fortfarande inte utslitna.

Varma fötter - yay!

Igår försökte jag mig på lager-på-lager för att hålla värmen men kände mig mest som en stoppad korv. Fick dock via facebook det peppande meddelandet: Jag brukar alltid tänka på Carsons (fab 5) modemotto:"layers add character". Tack Cattis!

Kylan

Elise, var det Monet som åkte till Norge för att måla snö och blev förvånad över att den var precis överallt? Jag hade hoppats att slippa snö och iskyla i December, men tyvärr blev det ju inte så. Jag tycker att det finns alldeles för mycket romantiserande bilder av snö inom litteraturen. Det är bjällerklang, och slädfärder och skridskoturer i månljus, och snöbollskrig utan att någon får en sten i ögat, rosor på kinden, solsken i blick och aldrig frusna, blöta tår som värker, självsprickor i händerna eller elektriskt hår.

Men Cora Sandel beskriver vad kylan gör med människokroppen:

"När Alberte vaknar på morgonen är hon varm och skön. Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser. Ett stort, varmt lugn finns i hennes lemmar, en lekamlig frid, som är det bästa hon vet.
Hon ligger raklång med utsräckta ben.
Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring den hade sprängts.
Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den.
På kvällen ligger hon ihopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig så liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skilderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och blir stel av den sammankrupna ställningen.
Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvud sitter hjärnan och surrar med sitt."