Kylan

Elise, var det Monet som åkte till Norge för att måla snö och blev förvånad över att den var precis överallt? Jag hade hoppats att slippa snö och iskyla i December, men tyvärr blev det ju inte så. Jag tycker att det finns alldeles för mycket romantiserande bilder av snö inom litteraturen. Det är bjällerklang, och slädfärder och skridskoturer i månljus, och snöbollskrig utan att någon får en sten i ögat, rosor på kinden, solsken i blick och aldrig frusna, blöta tår som värker, självsprickor i händerna eller elektriskt hår.

Men Cora Sandel beskriver vad kylan gör med människokroppen:

"När Alberte vaknar på morgonen är hon varm och skön. Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser. Ett stort, varmt lugn finns i hennes lemmar, en lekamlig frid, som är det bästa hon vet.
Hon ligger raklång med utsräckta ben.
Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring den hade sprängts.
Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den.
På kvällen ligger hon ihopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig så liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skilderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och blir stel av den sammankrupna ställningen.
Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvud sitter hjärnan och surrar med sitt."

Let me count the ways

Jag kom i kontakt med Cora Sandels Albertetrilogi genom Kerstin Thorvalls delvis biografiska böcker om Signe, När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Precis som Sandel använder Thorvall egna barndomsupplevelser och erfarenheter i sitt skönlitterära skapande. I Från Signe till Alberte, är det efterkrigstid och den unga och naiva Signe reser till Paris, bort från sin överbeskyddande och kontrollerande mamma. Boken är skriven som ett brev till Alberte som även hon tog sin tillflykt till Paris för att undkomma den snäva roll hennes släkt, och hemstad ville begränsa henne till.

Den första boken om Alberte, Alberte och Jakob, utspelar sig i nordnorge, i en småstad så pass långt norrut att solen inte stiger över horisonten under vintern och sommaren bara håller i sig i två veckor. Det är mörkt och det är kallt. Kylan och mörkret är ständigt nrävarande i Albertes trasfina hem, hon fryser men det finns inte pengar att elda. När hennes föräldrar omkommer i en dramatisk olycka får hon möjlighet att åka till Paris och i Paris är vädret precis lika närvarande som i den lilla byn i nordnorge men av helt annan karaktär. Precis som i Dostojevskijs Brott och Straff eller Camus Främlingen manifesteras huvudpersonens inre i beskrivningen av vädret och klimatet.

Jag är själv väldigt påverkad av vädret och ljuset. Nästan löjligt påverkad i hur deprimerad jag blir av vintermörkeret och att konstant frysa för att när solen kommer fram och torkar asfalten i mars blir jag kvittrande glad. Så naturligtvis är det en berättarteknik som tilltalar mig.

Leif GW Persson framförde kritik mot karaktären Alberte, han tyckte visserligen synd om henne men gillade henne inte. I en bloggkommentar här nedanför kallas hon "enerverande". Och visst, hon är ingen Lisbeth Salander eller Carrie Bradshaw. Jag skulle snarare jämföra henne med Nicki Grant från Big Love. Hon har tryckts ner av en familj och av ett samhälle som har väldigt snäva idéer om vad en kvinna får vara, men hon vill mer och har lyckats att ta sig därifrån. Men sen då? Hur gör man för att inte fastna i det internaliserade förtrycket? Det tar lång tid att läka sår från en sådan uppväxt och att försöka undvika att upprepa samma mönster.

Albertetrilogin är på ett sätt en uppfostringsroman om hur man uppfostrar sig själv till att inte vara den duktiga kuvade dottern, att sluta vara självutplånande och göra saker för alla andra men inte för sig själv. Och till slut gör hon det. Och det är därför jag gillar Alberte. Det är inte lätt och det tar tid, men till slut går det.

Bokradiotipset

Jag har nu varit sjuk i en vecka och är trött och uttråkad. Att vara förkyld är värdelöst, jag tror att jag ska orka göra grejer men blir matt och febrig så fort jag försöker. Idag är det därför vila som gäller. Vilan blev dock betydligt roligare av att det kom ett nytt nummer av Språktidningen och att P1 startade sin bokcirkel idag.

Marie Lundström leder bokcirkeln som i sex avsnitt behandlar Cora Sandels trilogi om Alberte. Deltar gör även Agneta Klingsor, Leif GW Persson och Anna Hallberg. Det är en lite oväntad kombination, eller egentligen mest oväntat med Leif GW Persson.

Eftersom jag älskar Albertetrilogin tycker jag att ni ska lyssna på bokcirkeln och läsa böckerna. Om ni missade första avsnittet finns det på sr.se och boken finns på ett biblotek nära dig eller i en behändig pocket till billigt pris ett knapptryck bort.