Kylan

Elise, var det Monet som åkte till Norge för att måla snö och blev förvånad över att den var precis överallt? Jag hade hoppats att slippa snö och iskyla i December, men tyvärr blev det ju inte så. Jag tycker att det finns alldeles för mycket romantiserande bilder av snö inom litteraturen. Det är bjällerklang, och slädfärder och skridskoturer i månljus, och snöbollskrig utan att någon får en sten i ögat, rosor på kinden, solsken i blick och aldrig frusna, blöta tår som värker, självsprickor i händerna eller elektriskt hår.

Men Cora Sandel beskriver vad kylan gör med människokroppen:

"När Alberte vaknar på morgonen är hon varm och skön. Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser. Ett stort, varmt lugn finns i hennes lemmar, en lekamlig frid, som är det bästa hon vet.
Hon ligger raklång med utsräckta ben.
Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring den hade sprängts.
Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den.
På kvällen ligger hon ihopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig så liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skilderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och blir stel av den sammankrupna ställningen.
Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvud sitter hjärnan och surrar med sitt."