Höstläsning

Eftersom jag för en gångs skull inte har varit på Bokmässan har jag drabbats av en viss bokavund när jag sett alla härliga instagrambilder på högar och kassar med nyinköpta böcker. Det har lett till att jag har näthandlat som en galning för att ta igen det jag inte köpt på mässan i år. Å andra sidan har jag ju rätt mycket påbörjade böcker hemma. Jag har till och med hunnit läsa ut lite böcker nu i höst som jag inte hann med under sommaren.

Simone de Beauvoirs Mandarinerna bokcirklar jag om och därför ska jag väl inte säga för mycket om den trots att den är utläst. Men jag kan sammanfatta mitt intryck av den med att det måste bryta mot en mängd litterära lagar att en bok som mest består av långa dialoger om huruvida man ska starta en tidning eller inte lyckas vara så otroligt intagande.

Jag är notoriskt usel på att läsa facklitteratur, därför blir jag alltid glad när jag avslutar en påbörjad facklitterär klassiker. Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen har jag kämpat med ett tag. Man kan säga att jag som vanligt vantrivts med Sigmund, i alla fall som teoretiker, samtidigt som boken innehåller en mängd bilder och idéer som jag vill spara på. Penguin har lockat mig till att läsa två andra non-fiction-böcker, Frantz Fanons "Concerning violence" (ett utdrag ur Jordens fördömda) och Vita Sackville-Wests trädgårdskrönikor. Två, eh, mycket olika böcker.

Trädgårdsbok på ett annat sätt är The secret garden, en ungdomsboksklassiker som jag aldrig läste när jag var ungdom. Generellt har jag missat mycket på det klassiska ungdomsboksområdet, vilket jag kan ångra när jag hör vänner prata nostalgiskt om särskilda favoriter.

Ngũgĩ wa Thiong'os In the house of the interpreter är andra delen i hans självbiografiska projekt. Här beskrivs hans studieår i Kenya mot bakgrund av Mau-Mau-rörelsens uppkomst. Också Thomas Bernhards självbiografiska böcker skymtar på bilden, både Ngũgĩs och Bernhards projekt är litteratur i egen kraft och ger samtidigt nya inblickar i två av mina favoriters litterära drivkrafter.

Kerstin Ekmans Mordets praktik, om en läkare utan samvete, har jag passande nog läst mig igenom i ett antal landstingsväntrum. Inte min absoluta favorit av Ekman, men hon fångar tiden väl. Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder får mig hela tiden att ångra att jag aldrig skaffat biljetter till scenuppsättningen, även om jag tycker mycket om hur den fungerar som ett slags dialogroman (som samtidigt ändå är mer av en monolog).

Eftersom höstläsning inte är höstläsning utan en deckare hoppas jag också hinna med en Maria Lang innan hösten försvinner in i vintern.

Det är höst nu, fo' realz

Sitter på biblioteket ("kontoret") med kappa över axlarna och mössa på huvudet. Efter att ha kämpat emot gnället ett helt liv har jag de sista åren börjat tappa lite fart. November börjar komma ikapp mig.

Förra året skapade jag av detta skäl tröstveckan och Total eclipse fylldes av mat och böcker och te och tröst. I år funderar jag mer på att gå i ide. Många brukar säga att man ska vara snäll mot sig själv så här års. Jag tror att det är någonstans där begreppet "julkilon" kommer in. Man är snäll mot sig själv hela hösten och sedan skyller man på julafton. Stackars oskyldiga julafton.

I kväll ämnar jag vara snäll mot mig själv genom att äta palsternackor, ity vi drog upp ett par kilo ur kolonilotten förra veckan. Kanske är det dags för de hemmagjorda chipsen jag drömt om så länge?

Where Can I Go Without You?

Just nu vill jag bara höra kvinnor sjunga om livet. Här är min höstspellista: Höst 2011.

(Nu är länken fixad också, hoppas jag.)

Tröstböcker i tröstveckan

Att välja böcker till tröstveckan är självklart en känslig fråga. Slår det fel sitter man där och lipar och är inte det minsta tröstad. Eller, ännu värre, man sitter och läser något skräp och tänker att tidningen Frida hade varit mer givande. Alltså gäller det att hitta tröst som inte är skräp. Det är också viktigt att den är bekant. Här får det inte finnas några otrevliga överraskningar runt hörnet. Om du har aversioner mot att läsa om får du lite på tips från trovärdiga käller (läs: mig).

Böckerna jag väljer kan man antingen kopiera rakt av (jag har ju trots allt bästa smaken) eller så kan man se dem som typer, snuttefiltar som har flera synonymer.

Nalle Puh: man kan aldrig vara nere med en ballong och en fabel om en tygbjörn är alltid rätt. Grejen med Nalle Puh är faktiskt humorn. Den är asrolig och full av oneliners. Ändå är man alltid trygg i sjumilaskogen och jagar bort höstdeppen med lite leksaksfilosofi.

(Synonymer: Det susar i säven, Tre män i en båt, allt av Woodhouse)

Madicken: (Den skymtar där längst bak) Barnböcker är the shit. Madicken är the shit av barnböcker.

(Synonymer: Kalle Blomkvist, Edith Nesbit)

Jane Eyre: Den givna kategorin. Om inte annat så är engelska böcker före 1850 fyllda av rätt väder och, framför allt, rätt kläder! Det är bara att rulla in sig i filten och rysa ikapp med rusket.

(Synonymer: Jorden runt på 80 dagar, Övertalning)

Målarens döttrar: Har man en favorit som man vet är rätt, så är det bara att köra. Målarens döttrar är välskriven, fångande och vacker. Utan att lämna en grop i magen av ångest. Svårslaget.

(Synonymer: omöjligt att säga, här måste man välja själv. Inget för nybörjaren bland tröstböcker.)

Sherlock Holmes: Ännu en klassiker bland tröstböckerna. Te och tweed i överflöd. Och lite droger.

(Synonymer: Agatha Christie, Dorothy Sayers)

Vilka är dina bästa tröstböcker? Do share!

Dagens citat

"Urvalet i Långsam musik är gjort av Marie Lundquist, liksom den finstämda översättningen. När den landar i brevlådan tänker jag att en bok med en sådan titel förstås bör släppas på hösten. Aldrig är diskrepansen så stor mellan tidningsbilderna på mustiga långkokta grytor och den infernaliska mängd arbete som måste hinnas med. Det långsamma som skulle vara lockande blir snarast provocerande i sin ouppnåelighet."

Elisabeth Hjorth recenserar Jon Fosse

Mail som gör en glad

Tecken på att det är oktober

- En ohälsosam längtan efter att bara lyssna på Serge Gainsbourglåtar som handlar om hösten (se även, och). Jag försöker kompensera genom att också lyssna på min pappas gamla jazzskivor.

- Det mesta som gör mig glad för tillfället är matrelaterat. Som att äta dumplings med Jenny och Magnus, eller att få hemmagjord cevapcici till middag. Andra månader på året hade det räckt med en kopp kaffe, att sitta på balkongen, eller typ att jobba.

- Ägnade det mesta av helgen åt att försöka tina fötterna. Inte förrän jag bjöd hem lite vänner på brädspel uppnådde lägenheten en sådan temperatur att mina tår inte längre kändes som isbitar.

- Har återupptäckt The Onion.

Cette chanson Les Feuilles mortes s’efface de mon souvenir

Den här veckan har jag hittills mest burit tweedkavaj och vandrat omkring i höstlig, lantlig miljö. Resten av veckan lär gå ut på att läsa igenom högar av böcker. Tillbaka till business as usual, alltså.

Stolthet & Perec & Zombier

En fin grej med hösten är att nummer av kulturtidskrifter man lämnat in texter till under våren äntligen kommer ut, som flm och Ord & Bild. I dem har jag skrivit om Georges Perecs film Un homme qui dort respektive mash-up-boken Stolthet & fördom & zombier.

Hej hösten

Idag inleddes höstsäsongen på kontoret. Vi satsade på rikligt med fikapauser, beräkning av handelsbolagets omsättning och kick off-planering.

Is it possible, even conceivable, that you've confused me with that gang of backward children you play tricks on

Festsäsongen, ja. Hittills har den mest varit städad och trevlig, mer Douglas Sirk än Mankiewicz liksom. Förutom det där ögonblicket när spegeln misstog mig för Paolo Roberto, förstås.

That december feeling

Alltså, ja, december är bättre än november. Men om man aldrig hinner sätta igång med juldekorationerna utan checkar av arbetsuppgifter istället, så är det rätt troligt att mörkret och kylan kommer att hinna ikapp en den här månaden också. Och då är det inte Rudolf the Red-nose Reindeer man lyssnar på. Nej, allt blir bara Tindersticks.

Veckans populäraste statusuppdatering...

... blev föga förvånande "varje liten avcheckning på att göra-listan måste i november betraktas som en stor seger". Vilket visserligen delvis beror på att jag inte orkat uppdatera min status mer än två gånger den här veckan.

I'm covered in bees!

Ännu en taktik för att ignorera vintermörkret som jag testade i helgen var att läsa i underhållningssyfte.

När man jobbar med böcker på ett eller annat sätt blir det liksom sällan av. Det är helt enkelt svårt att hitta de där små områdena av litteraturen som man tänker sig att man aldrig vill få betalt för att skriva om.

I helgen föll jag i alla fall för två böcker som handlade om insekter (ett område jag är lyckligt ointresserad av):Fredrik Sjöbergs Russinkungen och gamla hederliga Douglas Coupland.

Coupland är en av kanske två, tre författare som jag försöker läsa i takt med att författarskapet framskrider. Tvyärr gick det snett i och med Jpod - jag har ännu inte tagit mig igenom den språkmaterialistiska inledningen. Däremot tyckte jag att The Gum Thief var det kanske mest genialiska han skrivit. Och nu är det alltså dags för den hittills inte lika galna - och därmed mindre genialiska - Generation A. Fast karaktärerna är den vanliga couplandtypen, som gamla bekanta, och det är väl ändå mest på grund av den tryggheten som man läser honom. Hittills är franska WoW:aren Julien min favorit, med repliker som: "I hate the world. I hate that everything has a surface - hardness; softness - the way everything has a smell: chestnut blossoms and roasting chickens."

På sätt och vis är Russinkungen motsatsen till Couplands roman. Där Couplands tecknar en rädsla för att att människan ska förlora rädslan för framtiden (japp), så är Sjöberg starkt förankrad i det förflutna, och grävandet i mångsysslaren Gustaf Eisens öde. Ändå tangerar böckerna varandra, när Sjöberg kommer in på miljöfrågan: "Frågan om planetens livsmiljö - skogarna, haven, klimatet - har blivit en religion, låt vara en sekulär och grundad mer på vetenskap än urgamla sagor om gudar. Det är en bra religion, bättre än någon av de gamla. Ingen är gladare än jag att det blev så till sist. Människors andliga behov och eviga strävan att bete sig hyggligt mot varandra, har alltid sökt nya vägar, nya berättelser."

Men de här böckerna vill jag ju egentligen hellre läsa än skriva om. Så åtminstone i fallet Sjöberg hänvisar jag er till en certifierad recension istället.