Didn't I blow your mind this time?

Efter år av påtryckningar - framförallt från Amanda - så tog jag äntligen itu med att se Die Hard i helgen. M-Low kom över med chips och vi plöjde 2½ av filmerna (Die Hard 2 innehöll alldeles för få onda tyskar för att man skulle kunna se klart den).

Nu när jag har sett Die Hard inser jag att manlighetsdebatten som har "rasat" på kultursidor och andra tyckarplatser under det senaste året är ännu mer obegriplig än jag tidigare trott. Allt det där hade man ju klarat av redan 1988, med 131 svettiga och underhållande actionminuter.

Enkle polisen John McClanes fru har fixat ett bättre jobb än hans och flyttat från coola New York till förhatliga LA. Hon vill gärna att han hänger med, inte minst för att barnen saknar honom. Men John MCClane, som bara kommunicerar genom grymtningar och att utbrista ord av typen "God", "Holy" och "Shit", behöver för att bevara sin självkänsla upprätthålla en fasad av att inte bry sig. Ändå ägnar han en stor del av de 131 minuterna åt att försöka rädda sin fru. För att det givetvis alltid är lättare att klättra genom ett schakt med en k-pist än att säga till sin fru att man känner sig ledsen och besviken.

Det finns förresten alltid ett schakt som väntar på John. Inget skrämmer John McClane mer än schakt, ändå är han alltid redo att ge sig in i dem. Men som Freud skulle säga, ibland är ett schakt bara ett schakt.

Terrorister dyker upp, vilket alltså tvingar John McClane att rädda planeten, eller åtminstone byggnaden. Han gör det trots en allmän tafflighet, och trots att hans huvudfiende är så mycket trevligare och smartare än han själv är. Eller, herregud, låt oss vara ärliga: Hans Gruber är inte bara lite bättre än John McClane, han är idealmannen. Rolig, bildad, med bra klädkoll och ett avslappnat förhållningssätt till livet. John McClanes fru borde förmodligen rymma med honom. John McClane borde förmodligen rymma med honom, också. Men, det här är Hollywoodaction, självklart kommer den inte att få ett så lyckligt slut. Trots att Hans Grubers krav egentligen är mycket rimliga (allt han vill ha är ju egentligen lite pengar) så måste han förstås möta ett grymt öde.

Trots det djupt tragiska slutet så har Die Hard många poänger. Inte minst tycks den göra ett allvarligt försök att tilltala heterokvinnor (en inte helt vanlig egenskap i Hollywoodaction): En kvinna i chefsposition i en av huvudrollerna, en intelligent och välklädd man som ärkefiende och så en mumlande muskelman som ser hjärtknipande osäker och sårbar ut där han krälar omkring barfota och barärmad medan han gör sitt bästa för att förhindra att allt exploderar.

Men ibland är en explosion förstås bara en explosion.

Musée Carnavalet och frappucino

Svenska institutet. Det högra takfönstret är vårt.

På förmiddagen satte vi oss i parken mitt emot institutet och arbetade. Jag läser De tre musketörerna och försöker följa deras rörelser i min kartbok. Det går ganska bra, de springer omkring mycket i Montparnasse. Elise läser en annan bok, den kräver inte lika mycket kartletande.

Efter lunch dog vi lite av värmen, gick till Starbucks igen och köpte kaffe. Sen strosade vi runt i Marais och tittade i skyltfönster och på folk. Jag hittade en väldigt fin tekanna som tills vidare får stanna kvar i butiken, och ett halsband med glaskörsbär för det facila priset 150 €. (OBS! Mamma, jag köpte inte heller det!)

När kaffet var urdrucket gick vi in på Musée Carnavalet och tittade på miniatyrer över gamla Paris, gamla butiksskyltar, porträtt över kungar som mördat och mördats, fantastisk inredning, och ett hästben från en staty på Pont Neuf.

Våra kvällsplaner består av återstoden av rosévinet och pasta med tre sorters ost!

Au revoir!

Dagens citat

"Den gåtfulla Två eller tre saker jag vet om henne, med espressokoppen som mystiskt centrum förändrade hela min uppfattning om vad film var. Plötsligt fattade jag att det kunde vara något totalt oväntat, ett äventyr för sinne och tanke, en labyrint av bilder, ljud, ord. Jag förstod något, inte bara om Godard, inte bara om film, utan om konst överhuvudtaget: att man inte måste förstå den för att uppleva den."
"Tack för kaffet, Jean-Luc", Carl-Johan Malmberg

Back to work

Det verkar som att det är dags att avsluta frilanssemisemestern och börja jobba på riktigt igen. Tur att det är rätt trevligt på kontoret då. Särskilt under lunchrasten.

Mitt så kallade facebookliv

For future reference: det här var dagen då alla på Facebook gick med i en av dessa två grupper, Café Sodom eller Alla vi som chockades av att se snön falla den 5:e April - 2010.

Office space

Idag drog Total Eclipsekollektivet på sig sina deans och lastade bilen full med avställda möbler, för att flytta in på vår nya kontorsplats. Phew, skönt att det är avklarat, även om jag själv framförallt bar symboliskt och metonymiskt.

Fredagsunderhållning

Mitchell och Webb i intervju (och Anna Paquin med, bokstavligen på ett hörn). David Mitchell gör chockerande avslöjanden om sin relation till kaffe.

Oinspirerad onsdag

Under måndagen och tisdagen brukar jag i regel hålla rätt högt arbetstempo, men när jag når onsdagen sker en nedgång, vilket bland annat resulterar i en ökad frekvens av kommentarer på andras facebookstatusar. Är det dessutom snöstorm ute är det förstås svårare än vanligt att uppbåda energin som behövs för att avsluta texter.

Tack och lov hjälper det att lyssna på Karl Gerhard, alltid.

Yippee-ki-yay, coffe-machine!

Jag måste erkänna att jag var chockerande lättimpad av det här. Men jag menar, what's not to love? Det är inte bara en 3D-film som handlar om marsvin, dessutom går hela intrigen ut på vikten av att manuellt brygga kaffe, något som jag länge kämpat för. Att två av de roligaste i 30 Rock, Tracy Morgan och Will Arnett medverkar, och att Steve Buscemi gör sin bästa rollprestation på kanske tio år, är bara en bonus.

Sommar, sommar, sommar

Det verkar inte bli så mycket tid över för att uppdatera bloggen så här på sommaren. Här är i alla fall lite av vad jag sysslat med på senaste tiden istället för att blogga.

Hej! Konsument

Favoritgata (i Stockholm): E4/E20
Favoritdrink:Bloody Mary
Äter lyxmiddag på (i Stockholm): Göteborg
Bästa mikromaten: Popcorn
Favoritförort (i Stockholm): Årsta!
Fikar gärna på (i Stockholm): Javasavi
Bästa lunchställe (i Stockholm): egentligen är ju Rival ganska trångt, dyrt och otrevligt. Men eftersom vi hamnar där jämt så.
Bästa brunchen (i Stockholm): Moderna Museet
Bästa kaffet (i Stockholm): Bravo i Sjöstan.
Här bjuder jag mamma på middag: I mitt kök.
Här bjuder jag pappa på middag: I min segelbåt.
Senaste Stockholmsupptäckt: Gröna linjen mot Hässleby.
Senast sedda teater-/dansföreställning: De tre musketörerna.
Senast sedda utställning: Den om Sydafrika på Botkyrka konsthall.
En bra gå bort-present: Kärlek och vin. Eller choklad med ingefära och citron.
Favoritlyxartikel: Champagne och/eller riktig dyr parmesanost.
Läser just nu: Drömmen Harry Bernstein.
Läser helst: Romaner som följer sina karaktärer i generationer.
Favoritråvara: Sparris.
Favoritfärg: Rosa.
Favoritmärke: Blåmärke.
Favoritskor: Mörkröda lackpumps från Agent Provocateur.
Klädkonto per månad: 500-2000
Dricksprocent: tio-ish
Modeförebild: Nicolette Grant i Big Love.
Motionerar: Yoga och dans på Friskis.
Mest överskattade affär (i Stockholm):
Det dyraste jag har köpt: Min lägenhet.
Favoritprodukt på Systemet: Cava.
Favoritprodukt på Apoteket: Hostmedicin
Bästa fyllekäket: Klyftpotatis och Tsatziki.
Lyssnar på: Musik jag får av C.
Bästa förfestmusiken: Ruslana.
Senast gnolade: If I Were a Boy.
Mitt sämsta köp någonsin: Ett par guldplatåskor en i stl 39, en i stl 37.
Dansar helst till: Beyoncé
Senaste impulsköp: En kjol från Monki.
Senaste fyndet: En lila linnekappa från Top Shop.
Senaste secondhandfyndet: En solhatt från Beyond Retro.
Fulaste klädfärg: Vit.
I dvd-spelaren/datorn: Allt av Joss Whedon.
Användbar pryl: Kompressor.
Mode jag aldrig vill se igen: Vita schlagerkläder.
Värsta huvudbonaden: Keps.
Bästa huvudbonaden: Slokhatt
Favoritaccessoar: Solglasögon.
Bil/Transportmedel: Opel Corsa.
Återvinner: Inte alls särskilt mycket.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Spelar tetrisliknande spel på mobilen.

I'm not looking for a new England, I'm just looking for an Ivar hyllplan 42 x 30

Eftersom Total Eclipse-kollektivet inte vill tära på sina parrelationer åker vi helst till IKEA tillsammans, gärna i Rules by Mary-uniform.

På IKEA hittade vi Metervara P O (49:- metern).

Samt förstås barnservisen Duktig, inklusive lattekoppar, för tidig frilanstillvarosocialisering.

Will it float?

Ibland påstår vi ju att det här är en författarblogg, och det stämmer väl i den meningen att åtminstone en av oss är publicerad författare. Därför borde man ju stundtals skriva om, tja, skrivandet. Vad är det jag håller på med om dagarna egentligen?

Sedan jag sa upp mig och en vecka senare fick sparken från Modernista i oktober har jag skrivit på en roman man skulle kunna kalla högstadietraumamanuset. Nu är det oroväckande nära färdigt, och på måndag planerar jag utskrift och överlämnande till min bästa läsare M, för godkännande (alternativt helsågning) innan jag skickar iväg den till ett par tre förlag jag tänker att jag skulle kunna trivas hos.

Dags alltså att våndas i väntan på besked ett antal månader. Som tur är har jag minst ett påbörjat romanprojekt att plocka upp så fort utskrifterna är lagda på lådan: förläggarromanen jag skrivit på sedan hösten 2005.

Vintern rasar

Vi har varit lite inaktiva på bloggen i mars. Ett tag funderade vi på att gå över till gammalmedia och tvinga er att prenumerera på Total Eclipse - tidningen. Men vi la den planen på is. Idag har vi firat våren med vårkappor och kaffe i solen. Vi satt på Åhléns takterass och konspirerade. Inget konspirerande är så inspirerande som det i solen.



Vi är även glada över att vår vän Caroline har fått ett stipendium så att hon kan plugga konst i San Fransisco. Grattis Caroline!

Nu är jag på alldeles för gott humör för att förstöra det med ett besök på arbetsförmedlingen. Så jag väntar med det till efter min yoga imorgon. Jag hoppas att fridfullheten från yogan ska balansera ut bitterheten från arbetsförmedlingen. Men jag räknar inte med det, troligtvis kommer det en mycket bittert inlägg om hur arbetsförmedlare är precis som din SYO i nian som inte visste någonting men tyckte att du skulle gå natur för att du hade för bra betyg för att slösa bort dem på något annat.

Påtår!

DN kommer med goda nyheter! Att dricka 3-5 koppar kaffe om dagen förebygger alzheimers och minskar risken att drabbas med 70%, vilket är bättre än fysisk aktivitet som bara minskar risken med 50%.

Tydligen är det redan känt att kaffe även förebygger parkinson, typ 2-diabetes och risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar.

Total eclipse-bloggen har alltid druckit sitt kaffe med gott samvete, men nu har vi även börjat ta påtår för hälsans skull.

How am I supposed to live without you?

Det kommer svåra stunder i livet då man måste klara sig utan det man håller av mest. Ibland kan man bara inte dricka kaffe, hur mycket man än vill. Det är de dagarna man gnisslar tänder i irritation varje gång någon på kontoret vrider på kaffemaskinen.

När Wally i My dinner with André ska förklara för lajvaren André Gregory varför han inte vill utforska sitt inre och söka efter ögonblick av rent varande, utan är nöjd med livet som det är, motiverar han det så här:

"And I mean, I just don't know how anybody could enjoy anything more than I enjoy reading Charlton Heston's autobiography and, you know, getting up in the morning and having the cup of cold coffee that's been waiting for me all night still there for me to drink in the morning, and no cockroach or fly has died in it overnight - I'm just so thrilled when I get up , and I see that coffee there, just the way I want it, I just can't imagine enjoying something else any more than that. I mean, obviously if the cockroach - if there is a dead cockroach in it, then I just have a feeling of disappointment, and I'm sad."

Ibland får man bara vänta ut kackerlacksdagar som denna - nästa dag står det kalla kaffet kanske där på bänken igen?

Kärleksbrev

En hemmastickad tröja är som ett kärleksbrev till dig själv en kall dag.

Jag har hittat ett garn i orange glittrig mohair i min stick-korg. Och nu vill jag förvandla det från nystan till en tröja. Tyvärr har jag aldrig riktigt stickat något som kräver symmetri mellan delarna, alltså att ärmarna ska se likadana ut. Därför överväger jag den fega utvägen att sticka en sjal istället och skulle säkert redan ha börjat med det om det inte vore för att det känns som slöseri när hunden ändå kommer att sno den, till slut. Jag behöver alltså ett pedagogiskt stickmönster som gör att slutresultatet inte ser ut som något från hemkunskapen eller som något Göran Greider skulle gå omkring i.

En bonusbild på min kaffekopp:

Boot Camp Kick-Off

Det börjar bli lite sent på terminen för kick-off, men eftersom vi alltid är lite sena på vårt kontor är det nu vi börjar fundera över sådana saker.

I våra arbetskonferensdiskussioner har vi börjat med att genast utesluta "skogsalternativet", då vi har hört att det kan leda till katastrofala konsekvenser inom mediebranschen (högklackade skor som sjunker ner i mossan, fina pälsdetaljer som förstörs av fukt...)

Generellt verkar kulturvärlden annars, mot bättre vetande, gärna vilja ta sig ut till en skog eller en ö, och medelst övernattning framkalla de barndomstrauman som bär skräckinjagande namn som Lägerskola och Kollo. Se till exempel det skenbart hälsosamma littvetalternativet Biskops-Arnö, där unga författaraspiranter skickas i väg på mångårigt text-boot-camp många mil utanför civilisationen, och kommer tillbaka med en penchant för lustiga kollektivnamn, kakbakande och leksaksdjur. Ofta är - vad vi har förstått - även icke-frivilligt fotbollsspelande inblandat.

Tankar leds lätt till amerikanska The Office (läs: det-The Office-som-man-klarar-att-se-på-mer-än-några-minuter-i-taget), och till dess klassiska kick-off "Beach Day", där Michael använder en självklart obligatorisk dag på stranden för att genom diverse Lord of The Flies-liknande övningar välja ut sin efterträdare.

Generellt verkar kick-off:er nuförtiden alltmer närma sig de boot camps som t.ex. Ricki Lake slipat till perfektion, där diverse övningar leder talkshowdeltagaren/den anställde, till att gradvis brytas ned för att därför återuppstå som den ultimata bekännelsebåsgråtaren/löneslaven. Det är i alla fall så vi hoppas att vår kick-off kommer att fungera. Som belöning för deltagarnas hårda arbete kan man kanske tänka sig en avslutning där man gemensamt sparkar sönder den gamla kaffebryggaren à la Office Space.