Didn't I blow your mind this time?

Efter år av påtryckningar - framförallt från Amanda - så tog jag äntligen itu med att se Die Hard i helgen. M-Low kom över med chips och vi plöjde 2½ av filmerna (Die Hard 2 innehöll alldeles för få onda tyskar för att man skulle kunna se klart den).

Nu när jag har sett Die Hard inser jag att manlighetsdebatten som har "rasat" på kultursidor och andra tyckarplatser under det senaste året är ännu mer obegriplig än jag tidigare trott. Allt det där hade man ju klarat av redan 1988, med 131 svettiga och underhållande actionminuter.

Enkle polisen John McClanes fru har fixat ett bättre jobb än hans och flyttat från coola New York till förhatliga LA. Hon vill gärna att han hänger med, inte minst för att barnen saknar honom. Men John MCClane, som bara kommunicerar genom grymtningar och att utbrista ord av typen "God", "Holy" och "Shit", behöver för att bevara sin självkänsla upprätthålla en fasad av att inte bry sig. Ändå ägnar han en stor del av de 131 minuterna åt att försöka rädda sin fru. För att det givetvis alltid är lättare att klättra genom ett schakt med en k-pist än att säga till sin fru att man känner sig ledsen och besviken.

Det finns förresten alltid ett schakt som väntar på John. Inget skrämmer John McClane mer än schakt, ändå är han alltid redo att ge sig in i dem. Men som Freud skulle säga, ibland är ett schakt bara ett schakt.

Terrorister dyker upp, vilket alltså tvingar John McClane att rädda planeten, eller åtminstone byggnaden. Han gör det trots en allmän tafflighet, och trots att hans huvudfiende är så mycket trevligare och smartare än han själv är. Eller, herregud, låt oss vara ärliga: Hans Gruber är inte bara lite bättre än John McClane, han är idealmannen. Rolig, bildad, med bra klädkoll och ett avslappnat förhållningssätt till livet. John McClanes fru borde förmodligen rymma med honom. John McClane borde förmodligen rymma med honom, också. Men, det här är Hollywoodaction, självklart kommer den inte att få ett så lyckligt slut. Trots att Hans Grubers krav egentligen är mycket rimliga (allt han vill ha är ju egentligen lite pengar) så måste han förstås möta ett grymt öde.

Trots det djupt tragiska slutet så har Die Hard många poänger. Inte minst tycks den göra ett allvarligt försök att tilltala heterokvinnor (en inte helt vanlig egenskap i Hollywoodaction): En kvinna i chefsposition i en av huvudrollerna, en intelligent och välklädd man som ärkefiende och så en mumlande muskelman som ser hjärtknipande osäker och sårbar ut där han krälar omkring barfota och barärmad medan han gör sitt bästa för att förhindra att allt exploderar.

Men ibland är en explosion förstås bara en explosion.