Happy Haneke!

Michael Haneke fyllde år i går, och det måste förstås firas. Själv har jag kollat på originalversionen av Funny games, en kunskapslucka jag kände behövde fyllas.

The shining (1980)

Uppbyggnaden av Funny games ger på sätt och vis intrycket av att man som tittare kommer att få ta del av en gedigen skräckfilm - en grupp människor (en kärnfamilj, som så ofta i genren) tar sig till en isolerad plats (ett lantställe). På vägen dit antyds ett hot mot gruppen (i det här fallet utgörs det av två främlingar som har dykt upp i grannskapet), tittaren ser tydligt farosignalerna medan huvudgestalterna ignorerar dem.

Trasdockan (1955)

En uppenbar skillnad mot mainstreamskräck uppdagas senare i filmen: förövarna tillåts tala direkt till kameran. Och inte bara det, de lierar sig med tittaren. Eller tvingar tittaren att liera sig med dem. Tittaren vill ha våldet, varför skulle denne annars se på filmen, när genren så tydligt har signalerats? Det är förövarnas flykt vi följer i en guppande båt mot slutet av filmen, och inte de förföljdas, som vi är vana vid.

Men även tidigare i filmen kan man se avvikelser från genren, och särskilt vilka man som tittare ska identifiera sig med. Det sker redan i första scenen. Medan familjen kör till sitt lantställe lyssnar man på musik - tror tittaren. Men i själva verket ägnar man sig åt en lek, att identifiera sångare och stycke för den klassiska musik man lyssnar på. Den genomsnittlige medelklasstittaren kan i viss mån känna igen sig, och har kanske själv börjat fundera på om det är Björling som sjunger, när mamman triumferande utropar hans namn. Det är inte en otvetydigt positiv identifikation, den sker närmast mot ens vilja. På ett plan är familjens lek förstås bara ett tidsfördriv, något man ägnar sig åt när man är uttråkad. Samtidigt finns det något vämjeligt i den skildrade leken, i den intima tillvaron i bilen där leken exponerar tydliga hierarkier i det som sett ut som självklar närhet. Mammans milt grymma vägran att avslöja musikstyckets namn för pappan; barnet som är fullkomligt uteslutet ur leken, stum. Leken degraderar också den storslagna musiken till att bli medelklassfamiljens lilla leksak. Kopplingen mellan leda, lek och medelklasstillvarons tomhet återspeglas i filmen som helhet, eftersom de två förövarna har samma motiv för sin lek som familjen för sin.

Det är också därför tittarens roll som konsument av leken "film" blir så viktig. Funny games engagerar oss med löften om att filmen kommer att vara en lek, ett tidsfördriv. Men just genom att låta filmens förövare tala direkt till oss och påtala filmens karaktär av lek, omöjliggör Haneke för oss att se filmen som enbart en lek. Vi kastas ur leken eller spelet och tvingas granska spelets själva struktur, dess förutsättningar och konsekvenser.

All that heaven allows (1955)

Samtidigt förlorar filmen aldrig helt karaktären av lek. Liksom filmens mamma vill vi vid flera tillfällen dra oss ur den leken helt, liksom hon stänga av tv-n. Men vi sitter kvar framför bioskärmen eller tv-n. Kanske styrda av konvenans. Kanske av en halvt medveten önskan om att se den fåniga familjen (oss själva) förnedrad. Kanske för att vi är fångade i en lek vi trodde att vi hade kontroll över. Eller kanske sitter vi kvar av kärlek till själva spelet.