Celebrity death match: Tv vs. Litteratur

Nu när Elise är utan uppkoppling på landet passar jag på att ge mitt bidrag i debatten om tv mot litteratur. Först en brasklapp: Jag älskar både tv och litteratur, so sue me!

Sen: Mad Men är ett mycket dåligt exempel om man vill visa televisionens svagheter. Mad men är brilliant och man bör se alla tre säsonger. Men om Mad Men känns diskussionen lite uttömd, jag tänkte därför ta upp en annan aktuell serie: True Blood. (nähä?!)

True Blood är som bekant baserad på Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse, producerad av Alan Ball som fått fria händer att återge berättelsen i tv. Böckerna är inte bra litteratur men serien är bra tv. Böckerna är berättade ur Sookies perspektiv och tv-serien är inte det, utan mer en ensambelhistoria. Och tv-serien ger därför tittaren mycket mer av biroller som Lafayette, Jason och Tara, vilket är roligt men tyvärr tycker jag att den tappar bort Sookie som ändå ska vara huvudperson.

Grejen med Sookie är att hon kan höra folks tankar och fått en rätt jobbig uppväxt på grund av det, hon har ansetts vara både galen och ganska korkad och har lärt sig att spela på den korkade sidan för att bli lämnad ifred, le för att få mer dricks och inte låtsas om vad hon hör att människor tänker. I böckerna berättar hon själv om det och som läsare får man del av hennes tankar som skiljer sig ganska mycket från hur omgivningen uppfattar henne. I tv-serien tycker jag att de helt har struntat i att visa att hon kanske inte är så ytlig och korkad man lätt förleds att tro och då blir hon en ganska tråkig karaktär.

Tv-seriens upplägg att följa många olika spår samtidigt gör också att man hela tiden riskerar att hamna i Heroes-fällan: Att det blir så många sidospår att visa att ingenting hinner hända innan avsnittet är slut vilket bara är otillfredsställande. Det finns en gräns för hur mycket hedonisktiskt festande, som på inget sätt driver handlingen framåt, jag orkar titta på.

Bäst med tv: Lafayette
Bäst med böcker: Sookie