Pjäsen i pjäsen

Alas! Lover’s Vows, den obligatoriska pjäsen i ”pjäsen”, som i Jane Austens mest seriösa försök till seriositet (annars har hon ofta svårt att inte skratta åt sig själv och människorna) Mansfield Park, för henne så nära Shakespearetragedi som hon kan komma utan att förlora sig själv. Så här skriver min favoritmunk dom Nicholas om hennes grepp:

“(I often feel the significance of Lovers' Vows is underestimated, and I would dearly love to see the Jane Austen Society perform or at least read it. I shall not take a part myself. Well – if you insist: and only in a pink satin cloak.)”

Och Lover’s Vows är verkligen mycket central i romanen, explosionen ur vilken samtliga av de potentiella parbildningarna skapas. En ungdomlig lek med gestaltning av förbjudna känslor, som alla ungdomar utom de ständigt moraliska Edmund och Fanny gottar sig i. Samtidigt är det som om Austen inte kan låta bli att ironisera, ens i Mansfield Park som berör så allvarliga ämnen som fattigdom och andlighet. När hon slänger in det detta tunga metalitterära grepp, tar hon också chansen att driva med sina moralföredömen.

Så unga och ändå så högfärdiga, tänker hon kanske om Edmund och Fanny, och utsätter dem för teaterpjäsens test, ett test ingen av dem kan stå emot, trots högljudda protester. Fannys ära räddas enbart av en slump, när husets patriark dyker upp deus ex machina och återställer ordningen. Ja, äran är räddad, men försvinner bilden av henne och prästkandidaten Edmund som hycklare någonsin från läsarens sinne? ”The irony is compounded”, skriver dom Nicholas, “when Edmund acts the part of a clergyman, despite giving six separate reasons why he will not.”