Jag har flera gånger gjort misstaget att i förväg skriva om min planerade sommarläsning. När jag ser tillbaka på de gamla blogginläggen tänker jag inte så mycket på de böcker jag faktiskt tagit mig igenom sedan dess, som de som fortfarande står och orsakar dåligt samvete någonstans i bokhyllan.
Den här gången vill jag istället lyfta fram de böcker jag
faktiskt har läst.
E M Forster, Maurice - Kärlekshistorien om Maurice och Alec är särskilt charmig eftersom ingen av dem egentligen är det. De är två män som blir lyckligt enade tack vare sin enkelhet och ovilja att krångla till saker med intellektuella resonemang.
Marcel Bénabou, Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker - En oulipiansk bok om att skriva böcker och om att inte skriva böcker, som får en att vilja skriva men också att aldrig vilja skriva igen.
Shirley Jackson, The Haunting of Hill House - Suggestiv spökhistoria med flera lager, som med fördel kan jämföras med filmversionen
The Haunting från 1963.
Sarah Vowell, Unfamiliar fishes - En personlig bok med den bekanta Vowell-tonen, som redogör för de komplicerade händelseförlopp som ledde till att Hawaii blev en del av USA.
Nicole Krauss, Det stora huset - Ibland får jag för mig att jag har blivit allergisk mot prosa, det är särskilt när jag läser sådana här böcker. Sådana som jag inser är välskrivna och välplanerade men som jag ändå misslyckas totalt med att engagera mig i.
Agatha Christie, Döden till mötes - Det här blev sommaren då jag accepterade att Christies böcker med Poirot också är helt okej, även om han aldrig kommer att bli lika rolig som miss Marple.
Döden till mötes verkar vara en allegori över det världskrig som utspelade sig under bokens tillkomst, om gott och ont och huruvida det är rätt att döda tyranner (Spoiler: Christie kommer inte fram till något hållbart svar på frågan).
Boubacar Boris Diop, Murambi The book of bones - Stark och tung roman som kretsar kring folkmordet i Rwanda och en mans återvändande till det som en gång varit hans hemland.
