Bojbekymmer

Jag tänker på vad Teresa har skrivit om båtfolk och känner ett visst mått av oro inför söndagen då min far lovat att jag ska delta i inspektion av bojar på båtklubben.

"De har blåställ och arbetshandskar från Friestads och keps
med öronlappar och kisande ögon och tuggar alltid på något, tandpetare eller
tuggummi eller tuggtobak eller sin egen tunga, oklart vilket. Och de är
kompetenta. De kör slamkrypare som de aldrig gjort annat. De dompterar och
domderar. "

"Man låtsas inte om något av det, för vid minsta tecken på
svaghet - Manliga Männen kan lukta sig till svaghet som hästar kan lukta sig
till rädsla - slår de till. Genomskådar ens slamkryparsnack, skakar på huvudet
och klassicierar en för evigt som landkrabba som råkat förirra sig till
båtfolket av misstag, och börjar leta efter ens pappa eller man eller bror,
eller vilken man som helst som de kan kommunicera med, på riktigt. För den här
tjejen har ju uppenbarligen ingen koll alls."

Jag har ingen aning om vad den här inspektionen kan tänkas gå ut på annat än att det rimligtvis handlar om att försökra sig om att bojarna inte är trasiga. Men jag vet inte hur det går till, de bör väl lyftas upp ur vattnet, kanske? Vad gör man med båten under tiden? Varför gör man inte detta innan båtarna har lagts i? Jag vet inte. Jag hatar att inte veta saker, det är ovant och gör mig nervös.

Dream of horses

Caroline har köpt häst! Det här är Dino, en welshponny som Caroline hade för flera år sedan och nu har fått tillbaka. Precis som vita soffor gillar att spilla rödvin på sig gillar Dino, som den vita häst han är, att rulla sig i lera.

Maryam rider.

OMG! Jag styr!

Vid stallet fanns det lammungar och föl, vi dog lite. Det vet man ju att tjejer inte kan låta bli att ooh:a över små gulliga djur. Så det gjorde vi.

Idag har jag en del träningsvärk men är ändå väldigt peppad på att rida igen. Stackars Dino!

Tio grader och regn

"Darlings, let’s all jet off to Morocco today. Right now. We can sell Saffy into slavery and pass out for three days after sampling the local greenery. Doesn’t that sound so much better than whatever you had planned?"

<3 Tom & Lorenzo

Ruby slippers!

Hittade de här tjusiga träskorna på lunchen och bjöd med dem hem! Pretty, pretty!

Pinit värre

Något det tog mig pinsamt lång tid att inse: Det sjunde inseglet har ingenting med segel som segelbåt att göra, utan med segel som försegla.

Oh, well - jag trodde i alla fall inte att köttbiten hette kotklett!

Gammal vit apa MC spekulerar

Amanda
Har ni sett detta?

Jax har klippt sig!!! Vad kan det betyyyyda?!!

Teresa
OMG!

Henrik
Men åååh nej! ...till nya frippan alltså. Man gillar ju page.

Amanda
Saker jag tänker mig att den nya frisyren kan betyda:
-Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb (NEJ!).
-Han har fått operera huvudet.
-Han har råkat trassla in tuggummi i håret och måste klippa av det.
-OMGMAKEOVER!
-Han ska nu vara med i armén.

Henrik
Eller kommit för nära en viss djurälskande/dockhatande kompis och fått skabb.

Amanda
Aaah, lågoddsaren!

Pär
Kan han inte även ha varit i nån slags brand där håret gått förlorat? Kan ni se om han har ögonbryn på bilden?

Recap!

Sista Semafor på Högkvarteret.

Utställning i slakthusområdet.

Charlaine Harris Dead Reckoning släpptes äntligen! Jag och hunden satt såhär en hel dag, sen var boken slut.

Schlagerbonanza med schlageroutfit och protokoll.

Och schlagersnacks...

Och lite förkylning på det.

Mamma & Pappa FTW!

Idag har mina föräldrar varit gifta i 30 år. Det betyder att de har varit gifta med varandra under mer än halva sina liv. Det förtjänar ett gratulerar, tycker jag! Hipp, hipp hurra!

Challange accepted!

Julia Skott har fotograferat sina block och utmanat världen att göra det samma. Vilket påminde mig om att jag ju har glömt visa de fina, fina anteckningsböckerna jag köpte i en liten pappershandel (älskar pappershandlar!) i Marais.

Tomma anteckningsböcker som jag ska använda. Någon gång.

Och så en låda med alla dagböcker jag påbörjat i mitt liv.

Sista Semafor!

Nu på torsdag är det Semafor goes epic på Högkvarteret. Ingen får missa för det är sista gången!

Vilken sorts sanning är den historiska romanen på jakt efter? Vad är det i samtiden som gör att vi drömmer om svunna tider? Kan historiens marginaliserade inta sin rättmätiga plats på scenen i den nya historiska romanen?

Semafor avslutar sin tid på Högkvarteret i episk stil, och bjuder in författarna Hanna Nordenhök (Promenaderna i Dalby Hage) och Elin Boardy (Mot ljuset) till en kväll om den historiska romanens förnyelse.

Pappa långben

Igår var jag en mycket dålig vänstermänniska och gick inte i ett enda demonstrationståg, ety jag gillar inte att gå på led och ropa i kör. Istället läste jag Jean Websters Pappa Långben och hade nackspärr.

Lisa har ju såklart rätt när hon menar att det är en vansinnesläsning av boken om man har uppfattat berättelsen som en saga om groomning. Pappa Långben försöker visserligen påverka en del av Judys val, svartsjukt försöker han få henne att inte resa bort någonstans där han inte kan råka på henne och han vill inte att hon ska bli för självständig genom att ta emot ett stipendium. Men trots asymmetrin i deras förhållande är Judy i stort sett helt respektlös mot honom, på inget vis lydande och underdånig. Det är Pappa Långben som får lära sig att man inte styr och ställer hur som helst med Judy, att hon har helt egna idéer och ambitioner.

Men kärlekshistorien är inte heller bokens huvudpoäng. Det är en bildningsroman om klass och kön, och en fantastiskt rolig sådan. Om man gillade alla referenser i Special Topics in Calamity Physics men tyckte att berättelsen var tråkig och förutsägbar borde man läsa Pappa Långben istället!

There is no Gucci I can buy, there is no Louis Vuitton to put on

Den tjusiga nya headern till trots så befinner sig åtminstone en del av kollektivet fortfarande i Paris. Idag har jag shoppat på Champs-Elysées. Fast jag ställde mig aldrig i kön in till Louis Vuitton-butiken, trots att de leopard/zebramönstrade skorna i fönstret säkert hade blivit en passande present till Amanda.