Pappa långben

Igår var jag en mycket dålig vänstermänniska och gick inte i ett enda demonstrationståg, ety jag gillar inte att gå på led och ropa i kör. Istället läste jag Jean Websters Pappa Långben och hade nackspärr.

Lisa har ju såklart rätt när hon menar att det är en vansinnesläsning av boken om man har uppfattat berättelsen som en saga om groomning. Pappa Långben försöker visserligen påverka en del av Judys val, svartsjukt försöker han få henne att inte resa bort någonstans där han inte kan råka på henne och han vill inte att hon ska bli för självständig genom att ta emot ett stipendium. Men trots asymmetrin i deras förhållande är Judy i stort sett helt respektlös mot honom, på inget vis lydande och underdånig. Det är Pappa Långben som får lära sig att man inte styr och ställer hur som helst med Judy, att hon har helt egna idéer och ambitioner.

Men kärlekshistorien är inte heller bokens huvudpoäng. Det är en bildningsroman om klass och kön, och en fantastiskt rolig sådan. Om man gillade alla referenser i Special Topics in Calamity Physics men tyckte att berättelsen var tråkig och förutsägbar borde man läsa Pappa Långben istället!