Today was a good day

"I'll buy you anything, I'll buy you any ring."

I november ska man vara glad över de små sakerna. Som att Total Eclipse-kollektivet inledde dagen med en lyckad bokföringshalvtimme på kontoret. Att jag den här månaden kommit ihåg att lämna in min krönika, och sluppit skriva den i sista minuten och på under en timme. Att jag hann se lite av solen på väg till kontoret. Att jag kunnat ägna eftermiddagen åt ungdomsboksläsning, med Justin Bieber som soundtrack. Att jag för en gångs skull inte har något jag behöver göra på torsdagskvällen - Semafor, erotiknovellsläsning, 90-årsfest i Spånga - så att jag kan se Babel framför tv:n istället för på datorn. Att man äntligen kan börja äta julmat till middag utan att skämmas.

You think you know, what's to come, what you are? You haven't even begun

När jag var yngre var jag väldigt mörkrädd. Och väldigt, väldigt rädd för vampyrer. Jag gick, helt otroende, omkring med ett silverkors runt halsen - för att vara på den säkra sidan. Ibland brukade jag tänka att det nästan vore bättre om jag blev en vampyr för då skulle jag åtminstone inte behöva vara så rädd för dem.

På gymnasiet började jag titta på Buffy som då var det otäckaste jag sett sedan the Blairwitch Project. Då gick visades det en gång i veckan sent på kvällen för att det var för våldsamt för att få visas tidigare och jag vågade absolut inte se programmet ensam. När jag flyttade hemifrån bytte serien kanal och började gå varje dag. Där någonstans slutade jag få hjärtklappning av introt och Pär slutade tycka att programmet egentligen var ganska dåligt. Vi såg varje avsnitt, spelade in de vi inte hann hem till och började köpa boxarna för våra ihopskrapade csn-pengar.

Sedan dess har jag egentligen aldrig slutat titta på Buffy. Jag har tvingat de flesta i min närhet att se serien i sin helhet tillsammans med mig. Jag har köpt kurslitteratur om Buffy. En gång sjöng jag och Teresa samtliga låtar ur Once More With Feeling på nattbussen från Tumba. Och jag citerar oftare ur Buffy än vad som kan anses vara riktigt ok.

Jag är inte längre rädd för vare sig mörker eller vampyrer. Jag slutade drömma mardrömmar om att jag blev jagad av vampyrer och började drömma att det var jag som jagade dem. Jag är aldrig rädd när jag går hem ensam från tvärbanan sent på kvällen, jag vet ju precis hur man slåss om man blir överfallen och på vad man ska sikta "everything has eyes". (Ok. Bortsett från the gentlemen om man har tappat rösten, då är det bara att springa utav helvete!)

Cheer up, emo kid

I övrigt håller jag mig någonstans mellan steg 1 och steg 2 i Maslows behovshierarki för tillfället: sådant som mat, värme och sömn intresserar mig väldigt mycket, medan till exempel självförverkligande känns rätt avlägset. Att göra-listan den här månaden (november, om det är någon som har missat det) handlar mindre om jobb och manus man borde skriva på, och mer om sånt som att försöka göra något vettigt före klockan ett på dagen, att hitta en restaurang som serverar en riktig steak frites och att orka ta sig till Söderhallarna för att köpa vettigt kaffe istället för att nöja sig med ICA:s.

Tur att en stor del av Semaforuppdraget den här månaden handlar om att läsa en lycklig love story.

Snöstormsparty

Trots snöstormen var det en del som tog sig till Brevnovellers och Dagens boks födelsedagsfest Litteraturtårta igår kväll. Bland annat jag och Malte, eftersom vi som utlovat DJ-battlade mot Alice Eggers och Stefan Lindberg. Vi satsade på låtar om brott och/eller djur, självklart med viss inspiration av den här filmen. Kvällens hit var Puukko-Mackie med Malte Johnsons orkester.

Och ja, hattarna åkte på efter en stund också.

Fredagsunderhållning

"Do the chameleon"

Den om Brittany Murphy

Precis som C ska jag imorgon på en día de los muertos-fecke med kostymtemat: Klä dig som din favorit döda person. Jag ska gå som Brittany Murphy, naturligtvis som hon såg ut i Clueless.



Så ikväll sitter jag med håret tvinnat till knorvlar för att det ska kunna vara sådär burrigt imorgon. Om den planen sviker mig får jag satsa på flätorna istället.


Jag förstår att ni sitter som på nålar och ba: "Men Leeloo då? Vem ska Leeloo gå som?!" Men hon velar fortfarande mellan Baskervilles hund och Cujo.

HULK SMASH PUNY HUMANS!

I senaste Bust finns ett uppslag med Feminist Hulk. Hela dagarna krossar Hulken patriarkatet och twittrar om det. Och efter en lång dag med subversiva aktiviteter kopplar Hulken av med ett bubbelbad och Cixous.

Dagens citat

"Urvalet i Långsam musik är gjort av Marie Lundquist, liksom den finstämda översättningen. När den landar i brevlådan tänker jag att en bok med en sådan titel förstås bör släppas på hösten. Aldrig är diskrepansen så stor mellan tidningsbilderna på mustiga långkokta grytor och den infernaliska mängd arbete som måste hinnas med. Det långsamma som skulle vara lockande blir snarast provocerande i sin ouppnåelighet."

Elisabeth Hjorth recenserar Jon Fosse

Festfixarna

Man kan inte säga annat än att författaryrket är varierat. Förra veckan högläste jag erotisk novell på antologin Skamlösts releasefest. Och den 9 november ska jag och Malte Persson DJ:a under den jubileumsfest som Dagens bok och Brevnoveller arrangerar tillsammans. Vi kommer att battla mot duon Stefan Lindberg och Alice Eggers. Planerandet är i full gång, men viktigast av allt är förstås: Vad ska vi ha på oss?

Dust my broom

Apropå förspilld kvinnokraft är det nog dags för städning av kontorsrummet. Inte så mycket för att det behövs som för att sopborsten är SÅ HIMLA FIN.

Du kommer att få bända loss muffinsformen ur min kalla, döda hand.

Förresten tycker jag att ni ska läsa Lizas texter om pysslande tjejer, hemmafrufällor och hur 80-talistbrudar bara gör fel, fel fel.

Supernaturalbrunch har blivit ett sätt att leva

Varje lördagförmiddag ser jag veckans nya Supernaturalavsnitt så som det var menat att ses: Tillsammans med Pär, Teresa, Max och Caroline samtidigt som vi fyller på med ordentlig brunch eftersom man aldrig vet när apokalypsen kommer och det gäller att vara förberedd.

Vernissage har blivit ett sätt att leva

Idag öppnar utställningen Cash Flow på Botkyrka konsthall. Utställningen handlar om konsumtionssamhället och jag har blivit lovad tårta från Spaaks.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Fredagsunderhållning har blivit ett sätt att leva

Tack för länken, Emi.

Att bitcha om trafikvett har blivit ett sätt att leva.

VIKTIGT MEDDELANDE TILL GÅNGTRAFIKANTER: Ni syns inte utan reflexer!

För något år sedan kom det artiklar om galningar (läs: sköna killar) som cyklade utan bromsar för det var ballt. De var få och man kan gissa att lagen om den starkes överlevnad gjort att de idag är ännu färre. Men ungefär lika korkat är det att gå utomhus i mörker eller skymningsljus (just nu från ca 17:00 till 08:00) utan reflexter. Man syns inte! Skärpning!

VIKTIGT MEDDELANDE TILL CYKLISTER: Cyklar är också fordon!

Att utan lyktor cykla på trottoaren är att jämställa med att köra bil med släckta lampor på trottoaren. Inte så smart. Inte så tillåtet. Skärpning!

Ok, bitchandet över.

Att sy sina egna kläder har blivit ett sätt att leva.

Efter att ha sett nästan hela säsong åtta av Project Runway och läst alldeles för ingående analyser om varje look i varje avsnitt hos TLo kände jag mig lite kreativ. Kreativ men fattig så jag rotade runt hos mina föräldrar och hittade ett rutigt ylletyg som min farmor köpt någon gång, oklart när.

Allt jag kan om att sy har jag lärt mig av min mamma, min syslöjdslärare och Tim Gunn. Eftersom det på syslöjden var strängeligen förbjudet att klippa i något tyg utan att ha fått ok från läraren först får jag alltid lite ångest innan jag sätter saxen i tyget. Jag använde inte heller ett riktigt mönster utan ritade av en kjol jag redan hade som passade bra. Allt blir dock extra komplicerat av att tyget var just rutigt. Man vill gärna mönsterpassa men det är omöjligt att få alla rutor snygga om man inte är perfekt cylinderformad.

Här växer kjolen fram, panel för panel. För varje söm jag sydde hörde jag Nina Garcia klaga på att "there is a lot of puckering", och var så noga jag någonsin kunde med trådspänning och stygnlängd. Sen pressade jag hela kjolen, sydde i knappar och, voila!

Att läsa geniala romaner skrivna i en mening har blivit ett sätt att leva

Att prata med smarta samtidspoeter har blivit ett sätt att leva

Nu är det bara lite över en vecka kvar tills Helena Österlund och Christina Kullmann reder ut språkets och livets mening under Semafor goes language game!

Bonus: Att prata med smarta samtidspoeter har blivit en spotifylista om spel och språk.

Att recensera svenska samtidsromaner har blivit ett sätt att leva

Se här och här.

pimp my ride

Jag har bytt till vinterdäck och passat på att utsmycka min bil.

Published with Blogger-droid v1.6.3