You think you know, what's to come, what you are? You haven't even begun

När jag var yngre var jag väldigt mörkrädd. Och väldigt, väldigt rädd för vampyrer. Jag gick, helt otroende, omkring med ett silverkors runt halsen - för att vara på den säkra sidan. Ibland brukade jag tänka att det nästan vore bättre om jag blev en vampyr för då skulle jag åtminstone inte behöva vara så rädd för dem.

På gymnasiet började jag titta på Buffy som då var det otäckaste jag sett sedan the Blairwitch Project. Då gick visades det en gång i veckan sent på kvällen för att det var för våldsamt för att få visas tidigare och jag vågade absolut inte se programmet ensam. När jag flyttade hemifrån bytte serien kanal och började gå varje dag. Där någonstans slutade jag få hjärtklappning av introt och Pär slutade tycka att programmet egentligen var ganska dåligt. Vi såg varje avsnitt, spelade in de vi inte hann hem till och började köpa boxarna för våra ihopskrapade csn-pengar.

Sedan dess har jag egentligen aldrig slutat titta på Buffy. Jag har tvingat de flesta i min närhet att se serien i sin helhet tillsammans med mig. Jag har köpt kurslitteratur om Buffy. En gång sjöng jag och Teresa samtliga låtar ur Once More With Feeling på nattbussen från Tumba. Och jag citerar oftare ur Buffy än vad som kan anses vara riktigt ok.

Jag är inte längre rädd för vare sig mörker eller vampyrer. Jag slutade drömma mardrömmar om att jag blev jagad av vampyrer och började drömma att det var jag som jagade dem. Jag är aldrig rädd när jag går hem ensam från tvärbanan sent på kvällen, jag vet ju precis hur man slåss om man blir överfallen och på vad man ska sikta "everything has eyes". (Ok. Bortsett från the gentlemen om man har tappat rösten, då är det bara att springa utav helvete!)